Aftonbladet – 4 augusti 1868, sida 3

ill Dora ; hvem kan väl betvifla att detta ir en förkortning af Girolamo della Robbia, len store italienaren ? Huro lycklig och förtröstansfull såg han cke ut, men huru insjunkna voro också icke ans ögon, och huru ihåliga hans kinder! Denna tanke förföljde henne, då hon gick em från jernbansstationen, dit hon hade följt honom, och gick in genom trädgården, med n blick på de sista höstblommorna. De stodo ler bleka och med sänkta hufvuden och trotsade natten och den kyliga morgonen och lefde stt smäktande lif, färdiga att förgås vid första skarpa andedrägt från den annalkande vintern. Hon betraktade dem med ett slags medlidande, men utan kärlek. Stackars varelser,, tänkte hon, då hon sick förbi dem. Stackars varelser! Jag skulle för derag skull vilja önska att det ständigt vore vår. Men skylle de verkligen tycka om det? De ha blifvit födda att :lomma om hösten och att lida. i Med deppa tanke kom en annan, som genomträngde henne med en skarp känsla af smärta. Huru kom det till att Paul såg så nedslagen ut? Var äfven han ämnad att efva i sorg och att dö tidigt. Hon gjörde uppror mos denna tanke. Hon ville icke unlerkasta sig den. Pauli var hennes hjelte och hennes kung, utrustad med dep gudalika säfvan af evig ungdom. Han skulle letva jon lefva stark och lycklig, Han skulle sera och bli ris, Ia och fven få Florence sale, eftersom han önskad? sig keppe. . Det är en dårskap, tänkte Dorå, i det won såg ned derpå från höjden af sin egen sfverlägsna vishet. vJag förmodar a t han nte kan hjelpa det, liksom man inte sljud kan hjelpa sådana saker! Stackars Florence, det är icke hennes Ik att hon är så myc ked pnderlögsen Paul