Aftonbladet – 31 juli 1868, sida 2

förmildring är ett stort och allvarligt framsteg. Det är en heder för det adertonde århundradet att ha afskaffat tortyren — det nittonde århundradet inåste afskaffa dödsstraffet. Det kan hända, att I icke afskaffen det i dag; men — tviflen icke derpå — i morgon skolen I afskaffa det, eller edra efterträdare skola föra det. I spetsen för er konstitution hatven satt dessa ord: Inför Guds åsyn — och ändock skullen I vilja taga ifrån Gäd den rätt, som tillkommer honom allena, rätten öfver lif och-död! Mina herrar! detär tre ting, som höra Gud allena till, och som icke tillkomma menniskän. Det oåterkalleliga, det oersättliga och det oupplösliga. Ve öfver menniskan, om hon inför dessa grundsatser i sina lagar. Sent eller tidigt skola de bringa samhället att sjunka under deras tyngd, de rubba den nödvändiga mnvigten mellan lagen och sederna, de beöfva den inöjskliga rättvisan hennes rätta förhållande — och så skall det komma derhän — tänken derpå, mina herrar — att lagen förfärar samvetet. Jag har stigit upp på dennå tribun för att säga er ett enda ord, ett afgörande ord, såvidt jag kan se. Ordet är detta. Efter februarirevolutionen hade folket en stor tanke; morgonen efter den dag, då det hade omstörtat tronen, ville det bränna upp schavotten. De män, som då inverkade på folkets anda, voro, jag beklagar det djupt, icke i jemnhöjd med dess stora hjerta. Man hindrade det att utföra denna höga ide. Nåväl, upptagen nu denna folkets första tanke och utfören den — rifven ned schavotten. Jag röstar för dödsstraffets rena, simpla och slut liga, afskaffande., Ar 1851. blef Victor Hugos äldste son, Charles Hugo, instämd för assisrätten, för det att han i tidningen FEvenement hade protesterat mot en afrättning, som försiggått under afskyvärda detaljer: Fadern uppträdde sjelf inför rätten och försvarade sin son i ett utförligt gripande föredrag, hvaraf utrymmet blott tillåter att meddela följande utdrag: Se! — en menniska, en till döden dömd, en eländig menniska blir en morgon släpad ut till ett af våra torg. Der finner han schavotten. Han gör motstånd, han försvarar sig, han vägrar att dö. Han är ganska ung ännu — knappt 29 år. Min Gud — Jag vet nog hvad man vill säga mig: Det är en mördare. — Men hören vidare. Två bödlar pripa honom — hazis händer och fötter äro undna, och ändock stötas bödlarne tillbaka, En förfärlig strid börjar. Den lifdömde invecklar sina ben i guillotinens stege; han begagnar sig afschavotten sjelf mot schavotten. triden förlänger sig.En rysning genomilar folkhopen. Bödlarne med svett och skam på sina pannor, bleka, stånkande, förfärade, förtviflade, göra ursinniga ansträngningar. Makten måste bli hos lagen, det är ju maximen. Mannen hakar sigfast vid schayvotten och tigger nåd — hans kläder äro sönderrifna, hans nakna skuldror blodiga. Han sätter sig ännu till motvärn. Ändtligen efter trefjerdedels timme, ja mera, sluta dessa fasansfulla ansträngningar, detta namnlösa skådespel — detta dödsqval, icke blott för syndaren, utan äfven för hela den församlade mängden — märken väl, mina herrar -edsvurne! — efter denna. evighet af ångest för man den eländige tillbaka till hans fängelse. Folket andas igen — detta folk, som ännu har bevarat mensklighetens gamla fördomar, som är barmhertigt, derföre att det känner sig såsom suverän — folket tror, att mannens lif skall bli skonadt. Men nej, guillotinen är öfvervunnen, men den fortfar att Våra upprest. Jen står der rest hela dagen midt ibland den förvånade mängden. Och mot aftonen förstärker man bödarnes antal, man binder mannen så, att han nu blott är ett orörligt ting och — när natten infaller, för man honom åter ut på torget, gråtande, vrålande, likblek, alldeles blo. dig, bedjande om nåd, anropande Gud, kallande på sin far och sin mor — ty inför döden har denne man blifvit ett barn igen. Man bär honom upp på schavotten och — hans hufvud faller. Och nu gripas alla närvarandes själar af en skälfvande rysning — aldrig förr har det lagliga mordet visat sig så skamlöst i hela sin förfärlighet och npeslighet. Hvar och en känner sig så till sägandes solidarisk med den mörka gerning, som nyss är fullbordad, hvar och en känner i sitt väsens grund hvad han skulle förnimma, om man midt i Frankrike, midt på ljusa dagen såge civilisationen kränkt af barbariet. Då är det som ett rop ger sig luft från en ung mans bröst, från hans hjerta, från hans själ — ett rop om barmhertighet, ett ångstens rop, ett mensklighetens rop, och detta rop viljen I bestraffa? Och inför så rysliga takta, som dem jag nu åter har ställt fram för edra ögon — viljen I säga till gvillotinen: du har rätt — och till barmhertigheten, den heliga barmhertigheten viljen I säga: du har orätt! — Detta är icke möjligt, mina herrar edsvurne! Det blef dock möjligt. Charles Hugo blef dömd till sex månaders fängelse.