Aftonbladet – 31 juli 1868, sida 2

hd Under denna öfverskrift har den berömde norske skalden A. Munch i Morgenbladet, emte uttalande af sin egen afsky för bibeållande af detta barbariska straff, återgifvit några yttranden af Victor Hugo mot dödsstraffet, som för sin slående sanning ej mindre än för den glödande och energiska öfvertygelse, hvarmed de uttalas, äro egnade att göra ett djupt intryck på alla sinnen, som ej beherrskas af en förutfattad mening. Morgenbladsartikeln följer här: Den, som skrifver detta, träffade för några dagar sedan på gatan en af sina vänner, en hög embetsman, som tycktes ha mycket brådtom. Hvad har ri för angelägna göromål i denna hetta? frågade jag. Ål, svarade embetsmannen, jag är ute för att söka upp en skarprättare. Svensken, som mördade den gamla gumman uppe i Skedsmo, skall afrättas. Den gamle Samson Isberg, som så YPperligt fopedierade Preiss och Simonsen, är sjuk och har icke någon vikarie. Det gäller nu att uppspana en ny skarprättare. Jag hoppas att det skall bli svårt, sade jag. Ja, blef svaret, det kan nog hända, men lagen måste ha en sådan verkställare, och han måste finnas 1). Att bödelstjensten nu icke mer är en ärfd och varaktig profession, att denna rysliga befattning blir så litet eftersökt, att höga vederbörande sjelfva måste gå omkring för att med möda uppsöka en individ, som har nog panna att ataga sig den — detta tröstade mig. Det tycktes mig vara ett tecken till, att detta menskligheten upprörande och vanärande bestraffningssätt nu äfven hos oss snart torde vara moget att afskaffas, då dess handtlangare redan ha blifvit så sällsynta. Emellertid skall det väl, så länge dödsstraffet finnes och verkställes, tyvärr ännu alltid finnas ett eller annat sorgligt subjekt, som för penningar låter lega sig att beröfva en menniska lifvet. Och ju mera ovan en sådan begynnare i handverket är, desto förskräckligare kunna följderna bli för delinqventen, desto mera upprörande för allmänheten. Samhäl-! lets indignation bör icke vända sig mot bödeln, som måste finnas, utan mot institutionen, som frambringar honom. Då -ett sådant blodigt skådespel nu alltså i dessa da-. gar skall bli eller redan är uppfördt icke långt från Norges hufvudstad; har jag ansett det tidsenligt och gagneligt att göra denna spridda tidnings läsare bekanta med en del af hvad en af vår tids största snillen: och menniskovänner, den namnkunnige franske skalden och folktribunen Victor Hugo har talat och verkat mot dödsstraffet. Redan ett af hans första steg på författarebanan var en protest mot dödsstraffet — hans första roman: Le dernier jour dun condamne (En till döden dömds sista dag) hade tillkommit såsom frukten af det medlidande och den indignation, en afrättning, som han händelsevis kom att öfvervara, hade väckt hos honom. Sedermera har han oafbrutet fortfarit att dels genom skrifter, dels genom tal, dels genom att direkt vända sig till de maktegande bekämpa dödsstraffet eller åtminstone försöka rädda dess offer. Ett exempel härpå förtjenar anföras, derföre att det lika mycket hedrar skalden som den konung, som bönhörde honom. I Maj 1839. qväfdes, såsom bekant är, ett uppror i Paris, hvilket leddes af Blanqui och Barbås. Blanqui undkom, men Barbes blef tagen till fånga, ställd för pairsdomstolen och af denna dömd till döden. ictor Hugo hade bivistat en af sessionerna ; den anklagades fasta hållning, frimodiga blick, själfulla ansigte och stora ungdom hade gjort ) ett djupt intryck på skalden. Nästa afton kom -han att på operan sitta bredvid en medlem af pärskammaren, mr de Saint Priest. Under samtalets lopp sade denne: I dag ha vi afslutat en alltid bedröflig sak, vi. ha dömt en mehniska till döden. Vietor Hugo utbrast: Är Barbes dömd? — Ja, svarade pairen, och domen skall verkställas, ty ministören är angelägen derom. — När?, — SFörmodligen i morgon bittida; såsom ni vet finnes det intet vad mot pairsrätten. — Victor Hugo lemnade genast orkestern och gick upp scenen till regissörens loge. Derfann han bland allehanda teaterskräp ett stycke papper och skref-derpå följande fyra rader Par vötre ange envolte ainsi qwune colombe, Par ce royal enfant, doux et frele vaseau, Grace encore une fois, grace au nom de la tombe, Grace au nom du berceau! 2). Denna vers lade han in i ett af de grå anslag, som brukades till teaterbiljetterna, förseglade det med ett stort rödt munlack och gick direkt till Tuilerierna, der han lemnade brefvet till portvakten och bad honom straxt fortskaffa det. Portvakten sade, att det nu var för sent att få det fram till konungen samma afton, men det skulle tillställas HL M. nästa morgon. Då Victor Hugo förklarade för honom, att det gällde ett menniskolif, ropade portvakten på sin hustru och lät henne vakta gallerporten, medan han gick upp i slottet. Victor Hugo skulle afbida hans återkomst. Efter tjugu minuters förlopp kom portvakten tillbaka. Min herre, sade han, pkungen har läst ert bref; men ni hade gjort väl i att skrifva ert namn på omslaget. Det tyckes som om den fjenstgörande adjutanten, mr de Handetot, skulle känna er; han skulle just kasta brefvet på bordet, då han fick se ert namn. Nu lemnade han genast fram brefvet till konången, och kammartjenaren såg genom glasdörren att han läste det. Nästa dag andades Victor Hugo lätt, då han ick veta att afrättningen icke egt rum. Konungen hade trots sina ministrars råd benålat den till döden dömde. Icke ofta var Vietor Hugo så lycklig iatt undandraga guillotinen dess offer. Men han fällde aldrig modet, tröttnade aldrig, vid hvarje tillfälle ifrade han emot dödsstraffet ch dess tillämpning. Då han under Julinonarkien blifvit pair af Frankrike, måste an tio gånger döma i lifssaker. År 1846 lömdes Josef Henry och 1847 Lecomte, båda ör det de skjutit på konungen. Victor Hugo östade för viss tids fängelse för Josef Henry, om blef dömd till straffarbete på lifstid, och tändigt fängelse för Lecomte, som blef dömd ill döden och afrättad 1848. Under repuliken kom frågan om dödsstraffet oförmoladt under behandling i den konstituerande örsamlingen. Victor Hugo, som då var folkepresentant; besteg ögonblickligt talarestolen ch yttrade sig sålunda: Jag beklagar, att denna fråga, kanske den törsta af alla, kommer så här upp midt uner era förhandlingar, nästan oförmodadt och fverraskar talarne oförberedda. Hvad mig ngår, så vill jag blott säga några få ord, vilka dock utgå ur en gammal och djup öfverPO Rn ra RR OR Br RA,