Aftonbladet – 29 juli 1868, sida 3

inte ville stirra så der, John! Hon sade det med en liten munter knyck på nacken, men någonting i Johns tanka: kom honom att rodna ända upp öfver ögoi nen, och så slö och trögtänk: mrs Luan än I var, så var bon dock moder. I ett enda ögonblick såg hon att dessa två icke längre voro barn, och medan kon mätte olyckans vidd, sade mrs Courtenay, som hade en löjlig och naiv vana att tänka högt, med sitt l intagande leende: Kära barn, John stirrar ju inte på dig; har ser ju bara på dig. Och han ser på dig derföre att han beundrar dig, kan jag förstå. Detta var rena sanningen, och just derföre att det var rena sanningen kom det John att se löjlig och enfaldig ut och Dora att rodna och mrs Luan att hälla sin thekopp i sockerskålen. Denna husliga olycka lugnade dem alla, utom mrs Luän sjelf, och langt efter sedan den iilla uppständelse hon hade åstadkommit redan var glömd, grubblade Johns moder, ehuru utvärtes lika trög och loj som alltid, öfver den upptäckt hon hade gjort. Hon var i allmänhet tystlåten af sig, och ingen märkte någon förändring hos henne .under denna afton. Hon tog fram sitt lapptäcke och började som vanligt att sy derpå. Detta lapptäcke, som bokstafligen var ohyggligt, var likväl det enda medgifvande mrs Luan någonsin hade gjort åt fantasien. Det var för henne hvad musik är för somliga och hvad poesi är för andra. Dessa urblekta sidenlappar, som sattes tillsammans, bildande rutor af olika färger, var den enda förströelse mrs Luan tog sig från sina busliga bestyr. Hon älskade dem, hon var stolt öfver dem, hon beundrade dem och kände sig helt lycklig då någon främmande person var nog artig att berömma dem. Hon läste