Aftonbladet – 29 juli 1868, sida 3

UTRIKES. ENGLAND. Det af ryske kejsaren väckta förslaget att med folkrättslig bannlysning belägga ett visst slags sprängkulor hår äfven blitvit öfverlemnadt till den engelska regeringen. Detta gaf lord Shaftesbury. den 23, dennes anledning att i öfverhuset interpellera ministeren om dess åsigt rörande det ryska cirkuläret. Lord Malmesbury besvarade interpellationen och yttrade dervid bland annat: Bland den sepaste tidens mångfaldiga militära uppfioninar ha två projektiler af fruktansvärd verkan blifvit inlemnade till krigsministerens i Petersburg undersökning, Den ena består af en med gift och sprävgsats fylld gevärskula, hvilken exploderar, da hon intränger i en menniskas eller en hästs kropp, samt sprider omkring sig sådana ämnen, att den sårades tillfrisknande är otänkbart. Den andra är ätven en för gevär bestämd kula, men som blott är afsedd för hårda föremål, såsom fartyg och kasematter. Denna sistnämnda är ett fullkomligt berättigadt medel för krigföring; men den förra kan jag icke annat än beteckna såsom en djetvalsk uppfinning, som torde kunna jemföras med de vilde indianernas förgiftade pilar. Ingen kan derföre förvånas, att en så ädelsinpad herrskare som kejsaren af Ryssland ryggar tillbaka för möjligheten att använda en dylik projektil. När hans krigsminister meddelade honom uppfinningen, lät han genom sina representanter uppmana de europeiska makterna att vara honom behjelpliga att åvägabringa ett folkrättsligt förbud mot detta förfärliga vapen. Den preussiska regeringen har redan, såsom SN aa NIT RIE MT. GAA IN son AEA BERN REST ITPS NSLL SNS ROR sammans — hennes ömhet — fanns der icke. John behöfde icke några dylika magiska krafter. Han saknade inbillving och skulle icke kunnat i tankarne skapa sig en annan Dora än den enda han kände. Med henne var han fullt belåten. Han befann sig nu i det lyckliga kärleksstadium, då det att se ioch höra det älskade föremålet är en tillräcklig sällhet för tillbedjaren. Han tänkte icke på giftermål. Först och främst voro de kusiner och ansågos på grund at den nära slägtskapen oemottagliga för kärlek. För det andra voro de fattiga som Hjob, och så det bästa skälet af allesamman: giftermål var alldeles icke nödvändigt för Johns lycka. Att se Dora och betrakta hennes strålande anlete, att höra Dora och bli plågad af henne, att lyda Dora och breda pa smörgåsar eller uträtta hvarje annan ringa syssla på befallning af den lilla envåldsherrskarinnan, detta var allt hvad John Luan önskade; och som han bara behöfde komma hit för att försäkra sig om alla dessa välsignelser, var den största af alla — den att bli gift med föremålet för hans dyrkan — alldeles icke i hans tankar. s Nu hade denna oegennyttiga beundran varat i fem år, och hans mor, hans tant, Paul och äfven Dora sjelf betraktade den som en gifven sak och tänkte icke vidare derpå. Men en droppa kan komma fulla kärlet att rinna öfver, och en anmärkning, som Dora nu gjorde öfver bordet till sin kusin, jagade blodet upp till hans kinder och kom mrs Luan att först se förbryllad ut och sedan bli så: blek som hennes grådaskiga hy kunde medgifva. Med en orolig min satt hon thekoppen orörd ifrån sig och såg derefter från sin son till Dora, och från Dora åter tillbaka till sin son. Och likväl hade Dora icke sagt något annat än: Jag skulle önska att du