Aftonbladet – 28 juli 1868, sida 2

länge längtat efter döden, som efter en vän. Men nu, när jag vet att han stär utanför dörren och räknar minuterna tills timglaset runnit ut, nu ser jag hela mitt förflutna lif rullas upp för mig som man rullar upp en tafla, och jag ser den taflan nu i en annan dager än när jag förr skådat den, Hvad jag förr ansåg obetydligt. utan vigt, växer nu från små stenar till höga berg, blott genom den tanken: det är för sent att godtgöra hvad som brutits, för sent att ångra bvarje felsteg. Ack, dotter, det är bittert, bittert, detta. Ser du, nu är min stolthet bruten, nu är mitt mod förbi; nu har jag blott e. önskan — den, att få förlåtelse och att kunna förlåta. Du, min dotter, är den som har mest att tilgifva mig — säg, gör du det? Af hela ditt hjerta, fullt, utan bitterhet? Ja, ja, moder, af allt mitt hjerta! Gifve Gud att du kunde lefva för att se att jag talar saont! Bed icke Gud om lifvet för mig, barn; bed honom blott om en fridfull död för din stackars mor. Låt nu dina fosterföräldrar komma in; jag har också något att säga dem. De konimo, allvarliga, milda, högtidligt stämda, som man alltid är i dödens närhet. Hon räckte dem sina händer. Förlåten mig., sade hon ödmjakt. Jag har icke hyst sådana känslor emot er som jag bort; jag har icke varit tacksam mot er, jag ber ringaktat er. Min blick var dunkel, den har klarnat nu, och jag ser allt i ett annat ljus, Också er båda. Jag lemnar er min dotter — I hafven förvärfvat rätt I kärlekens rätt till henne. Det är allt hvad jag nu kan säga: vom en timma kommer en man hit, till hvilken jag kan förtro allt — han skall få veta min sista vilja. Farväl, tänken med mildhet på mig och mina fel när jag ör borta;