Aftonbladet – 25 juli 1868, sida 3

tade sin mors hand. Hon har varit mig den ömmaste mor och hennes hjerta skulle brista om man tog mig bort från hennel Grefvinnans blick mörknade. Du talar med riktig entusiasm om det här folket, min kära lilla Eva, sade hon med öld. Du glömmer att de ej äro dina rätta föräldrar. Och är det underligt om jag glömmer det, sede Eva, i sin ordning djupt sårad, då de och ingen annan egnat mig den kärlek jag hade rätt att fordra af fader och moder? Grefvinnan svarade ej och då Eva såg upp på henne, hade hon lagt handen öfver ögonen och stora tårar droppade mellan de fina fingrarne. Eva, alltid färdig att genast ångra och afbedja hvarje föreseelse, veknade ögonblickligen, lindade sina armar om modrens hals och bad henne med sin ömma smekande stämma så mildt om förlåtelsen. Grefvinnan kyste ömt hennes panna, och sade stilla: Du har rätt, min lilla flicka. Icke han jag på ett ögonblick tillvinna mig all den kärlek, som de haft åratal för att samla. Men säg mig, min dotter, talar ingen röst i ditt hjerta för mig? aAck jo, moder, så snart du är mild och vänlig, känns det så varmt och ljust i mitt sinne och jag lävgtar till din famn, men när du är kall och hård som nyss, då blir det också kallt hära, sade Eva och lade handen på hjertat, Jag skall ej mera kyla ut ditt varma hjortar dotter,, svarade grefvinnan. Jag ömde nyss att jag var fattig, att min stolthet var krossad — ack, den har ju endast gjort mig olycklig! men jag skall bättre påminna mig det hädanefter, min dotter. Bed nu dina fosterföräldrar korma in; jag vill se demyå