Aftonbladet – 25 juli 1868, sida 3

stora blå ögon hafva vi sett förr. Men hvar? Jo, det är hon som är hjeltinnan i skildringen ur säterlifvet, det är hon som vi trodde icke fanns till annat än i poetens inbillning. Se på henne nu, när hon småler och visar de hvita tänderna mellan svällande läppar, och ni skall bli omvänd från er tro att inga pönhatår mjölka kor och ysta ost uppå fjelen. Gå vi in i stugan så sätta vi oss der med välbehag. Golfvet är renskuradt och bunkarne äro hvita som mjölken uti dem, Här vehöfva vi icke blunda då vi dricka af den läskande drycken. Tvärtom, omgifningens behag förhöjer den goda smaken. Handen som håller i mjölkbunken är visserligen nåvot brun, men det kommer sig deraf att solen varit så glödande varm när hon kysst den vackra säterjäntan. Vi tåga ned i Röldal, för att der söka någon fastare lekamlig spis, som skall blifva välkommen efter den långa promenaden. Hvad tror ni man bjuder oss på? Jo, fladbröd, smör, mesost och kaffe! Och det hos sjelfva länsmansmor. Man må nu vara aldrig så hungrig, så är en dylik anrättning nedslående då man gjort sig räkning på något bättre. Då vi efter måltiden komma ut på backen omringas vi snart af de församlade Röldalingarne, som vilja veta något nytt från Sverge. Deras frågor äro i det närmaste desamma som vi hört alltsedan vi började fotvandringen. Först vilja de alla ha reda på hur kunoen mår och sedan spörja de hur mycket kornet kostar i Sverge. Du bor väl nära kungen du? säger en. Kanske du är slägt med honom ? frågar en annan. Hur är det med preussarn och fransman nu? spörjer en tredje. Ska det bli godt pris på korn i år? tilllägger en fjerde. I Sedan vi nöjaktigt svarat på alla frågor kunna vi ändtligen sätta oss i ro och lyssna ill en af Olas historier. Han talar om för ss att i hela Röldal finns ingen enda orm. Det kom nemligen en trollkunnig man engång ill bygden och erbjöd sig att mana alla -örnar upp i ett brinnande bål. Han ställde ig bredbent framför bålet och lät alla ornarne passera mellan sina fötter upp i ellen. Men till sist kom också den stora linlarormen, och den var så stor att trollkaren blef sittande på hans rygg och red upp ned honom i bålet. Sedan den stunden fions ngen orm i Röldal, och då man försökt att ära dit någon så har den sprungit istycken. Ola ser så trovärdig ut att vi ej våga yttra ågot tvifvel, men kunna dock ej underlåta tt begära närmare besked om den stora linlarormen. Åh, det har funnits faseliga ormar här i Vorgen, säger Ola. I Vestlandet dödades elt nyligen en sådan best. Han kom emot n bonde med vidöppet gap, men bonden var cke rädd utan stack en grantopp i gapet ån och det blef odjurets bane. ch den rmen var så stor att han efter döden förestade hela trakten omkring der kan låg. Hvad säges om dylika historier? De kunna cke kallas sägner, och skulle icke ha förtjeat att upptecknas om det icke vore för att isa att en norsk bonde också kan ha fanasi. Richard. IVT SVETT