Aftonbladet – 25 juli 1868, sida 3

Eva reste sig dröjande och med en lång blick på modren. Var lugn, dotter, sade grefvinnan med värdighet, din mor vet väl hvad hon är dem skyldig. Och hon visade också att hon visste det: Hon var så uppriktigt vänlig och tacksam mot madam Gustafva, så artig och så intresserad af att samtala med Dahl och-pastorn, att de alla glömde både den förnäma grefvinnan och den telande qvinnan, och sågo blott den intagande personligheten, den ömma modren. Naturligtvis upprepades nu hvad äsaren redan känner och såväl Sofie som hela det öfriga sällskapet i köket infördes och bestyrkte de gjorde uppgifterna. Ty ehuruväl grefvinnan förklarade att hon ej nera tviflade det ringaste derpå, ville dock Dahl hafva allt på redig fot, ty han tänkte nom sig att tviflen kunde återkomma. En ätt rysning skakade grefvinnans gestalt vid synen af Sofie, men hennes drag uttryckte endast det hjerthgaste deltagande för Ger stackars flickan. Som man väl kan tänka var Sofie icke den som skrämdes af förnäma namn, och hon helsade utan minsta förläsenhet på grefvinnan och språkade snart med sin vanliga munterhet och frihet. Slutligen sade hon med en blick på Eva och pastorn, som händelsevis fått plats bredvid hvarMenas Nå — bröllopsdagen är väl utsatt nu? Stackars lilla Niva blef röd som en drypande blod, som man säger och på allas unsigten lästes den största förlägen! et. Man hade öfverenskommit, att icke ännu vämna, något till grefvinnan om förlofningen, nen man hade glömt att gifva Sofie tillböriga instruktioner. Hon märkte sjelf genast att on begått ett stort misstag och var för förta våran a sitt lif alldeles stum af häpnad. on anmon kom sig för atb säga någurting