Aftonbladet – 24 juli 1868, sida 3

hade i sällskap med pastorn gått att hemta henne. Ser du att mina aningar slå in, sade Soåe skrattande till Eva, Nu är du pastorns fästmö ändå, som jag så många gänger spådde dig, och det kan du tacka mig för, Dig?2 Javisst. Det är jag som ställt till alltsammans. Om inte jag talat derom, så hade det aldrig fallit dig in att pastorn var käri dig, och då hade du aldrig hållit af honom annorlunda än som du gjorde då du var sex år. Ah! nå, du kan ha rätt; men, Sofie, gör inte om detta experiment en annan gång, det råder jag dig till. Det är icke alltid resultatet blir så vackert. Men hvad de dröja länge! Känn huru mitt hjerta slår! Drick litet vatten och tänk på något annat; — men se! der stannar en vagn — pastorn stiger ur — der är ett fruntimmer också. Nå, då går jag dit ut till mostrarne och de andra gummorna. Håll dig tapper, lilla Eva — det är ju inte det ringaste farligt! Och hon försvann genom köksdörren. Eva stod midt i rummet, blek och med tårar i ögonen. Hennes hjerta slog så, att hon tyckte bröstet skulle Sr nens och hon darrade synbart. I hennes själ bodde visserligen endast kärlek till denna osedda, okända moder, dock stack der ett törne, ty Eva kunde ej glömma att hon en gång blifvit förskjuten, Hon tänkte ej med bitterhet derpå, men hon kunde ej förjaga tanken. Och hura skulle modren väl nu mottaga henne? Skulle hon än en gång skjuta bort sin dotter och säga: Nej, det är icke hon — detta är en lannan! Och huru skulle det då ä med den nyväckta Varnsliga kärleken?