Aftonbladet – 24 juli 1868, sida 2

med beklagande yttrat. Nu angifver han för sina vänner och anhängare medlet att befästa dynastien genom att döda honom. Då nu kejsardömet, principen, uppenbart går framför kejsaren, principens bärare; då vidare kejsarrikets fortvaro bestämdt är vigtigare än kejsarens lifslängd — han kan ju i alla fall: icke lefva i evighet — så ligger, logiskt betraktadt, i Napoleons sista tal en uppmaning att taga lifvet af honom, och detta af kärlek och vänskap. Vore Napoleons ord sanna, så kunde statsministern Rouher eller hertig Persigny icke bättre visa honom sin tillgifvenhet än genom att uppoffra sig och fortsätta Orsinis värf. Detta är andan af talet i Fontainableau. Allvarsamt kan man knappt taga det, ty oberäknadt det skryt, som ligger deri — hvilken brist på klokhet af Napoleon att på detta sätt ropa på djefvulen, utan att veta om han skall vara döft