Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 3

ys å En t Vi torde böra erinra, emedan ett ofrivily ligt uppehåll i denna artikelserie inträffat, att Hvasser icke erkände Tegners Frithiof såsom någon verklig Viking. Det var först sedan han dömdes biltog som han af harm och sorg tillgrep vikingalifvet. — Sången Frithof går i landsflykts anser Hvasser icke lyckad: den borde åtminstone ställas om — säger han. Men desto mera betagen är Hvasser i Frithiof på hafvet. Denna sång är egentligen den enda, hvari vikingalifvet ställes omedelbart för läsarens föreställning, skrifver Hvasser — och utbrister — den är onekligen präktig. Vikingen kämpar der icke med menniskor utan mot trolldomsmakter — men detta hörde äfven till hans lif — och han ställer fram i striden icke blott sin egen tapperhet, utan äfven sin magiska makt öfver sin omgifning. Denna är väl temligen vidt utsträckt, emedan äfven döda ting deraf genomgripas. När Frithiof vredgades, glödde runorna på Angurvadels klinga — och då han nu stridde med trollen, stridde Ellida med. Men framställningen är så liflig och poetisk, latt det onaturliga i sjelfva saken alldeles icke verkar störande på behaget af berättelsen, Jutan den låter så enkel och sann, som om Iden vore en vanlig händelse. Hela stycket fär så friskt, gladt och modigt, att man blir Juppvärmd deraf, och gerna skulle vilja vara I med. Frithiofs återkomst till Norge, och hela fortgången af hans försoning med Baldur och fäderneslandet, är, såsom alla, som något förstå, torde medgifva mästerlig. Mig synes det dock våra en brist att Björn och de öfrige kämparne, så alldeles försvinna efter det vikingalifvet upphörde. Frithiofs förhållande tillkung Ring är ända igenom ädelt och stort. Ring är öfverallt, och i sjelfva dödsstunden, honom öfverlägsen; och en skönare framställning af förhållandet emellan mannen och gubben, torde man få leta efter. Då Frithiof sedermera träder in i Baldurs-templet, måste han försonas, icke blott med guden sjelf, utan äfven med sina fiender, med samhället och dess ordning med andras deraf skyddade anspråk och med sig sjelf, genom uppoffring af sin egen stolthet. Prestens ord: Af sin förtjenst, o yngling, blir ej menskan stolt, Men endast af sin lycka; ty det bästa är Dock gode gudars gåfva. Är du sjelf ej stolt Af dina hjeltebragder, af din högre kraft? Gaf du dig sjelf den kraften? knöt ej Asa Thor Dig armens senor fasta, såsom ekens gren? År det ej Gudens högre mod, som klappar gladt I sköldeborgen af ditt hvälfda bröst? Är ej Det Gudens blixt, som ljungar i ditt ögas brand? De höga Nornor sjöngo vid din vagga ren Drottqvädet af din lefnad, din förtjenst deraf Är större ej än kungasonens af sin börd. äro af så djup sanning och så rakt protesterande emot vår tids djupaste och mest genomgripande förvillelser, att de borde ristas i guld. Ställ upp emot deras höga och stora tanke, de personlighetsprinciper och frihetsanspråk, som nu ljuda från tusentals läppar — huru icke blott lögnfulla, utan äfven små och dverglika äro dessa ej? Den egoism, hvilken dessa ord träffa, och som inför dem bör falla, är den största och vådligaste som finnes. Den som högmodas öfver något annat, än sina naturgåfvor, är en narr, och hans högmod blåses bort som dun af den första motgångsvind, som träffar honom. Men den åter, som icke begriper, att hans näturgåfvor äro gåfvor af en högre makt och således ej utgöra hans sjelfförvärfyade egendom, har det verkliga högmodet, som vänder sig trotsigt upp emot den gudomlige gifvaren sjelf — och detta — är det verkliga personliga syndafallet; det ondas och förderfvets egentliga ursprung. Jag sade nyss, att Frithiof äfven kan betraktas såsom en bild af Svenska folket. Jag menar nemligen icke allmänheten utan folket, eller den minoritet deraf, som kan anses såsom representant af dess bättre tänkesätt. Såsom han känne vi behofvet af omvändelse och försoning. Ingeborg motsvarar vår framtid och vi vilja vinna henne, men ej genom nidingsdåd. Vi hafva, såsom Frithiof, hört de begge fåglarne, åtminstone den svarte ifrån Nastrand, som uppmanat oss att mörda, om icke sömnen, åtminstone förtroendet. Vi bafva varit på kungavalet och svurit, att skydda Rike hans, med svärd och stång, och sagt: Forsete Baldurs höge son, har hört min ed, och om jag viker derifrån, slå han mig ned! —Såsom han besök vi nu vår faders hög — vi fråge nemligen vår historia. Vi fråge den om vår pligt, om hvad vi skole göra för att få vår gemensamma ungdomskraft återställd, befrias ifrån hämndens, hatets och tvedrägtens mörka tankar, och med klart begrepp fatta vår bestämmelses fordran. Du tiger Fader! hör du vågen klingar, Ljuft är dess sorl, lägg ner ditt ord deri; Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar, Och hviska till mig, som han far förbi. Och vestern hänger full af gyllne ringar, Låt en af dem din tankes härold bli. Ej svar, ej tecken för sin son i nöden, Du eger Fader! Ack hur arm är döden — Ja! vår historia är full af klang och storm och bragdernas lysande lågor, och vi tröste oss vanligen med klangen och glansen öfver det, att stormen varit så stark att den skakat sjelfva grundvalen för vårt samhälle, och derigenom ej allenast omkullstörtat de gamla väldiga generationerna, utan äfven, såsom det tyckes, gjort vår jordmån oförmögen att producera annat än buskar. Men hvar skola vi finna ordet för vår erfarenhets djupaste innehåll; det som kan för vår tanke uppenbara vår nations egentliga lifsprincip, och öfvergående till regel för värt handlingssätt, gifva åt den sednare en utvecklingskraft, mäktig att att besegra alla de partiella sjukdomsprocesser, at hvilka vinu onekligen lida. Döden är arm och stum. Det förflutna tiger, ty det är blott lifvet som har talets makt. Ingen kan förnimma det förflutnas och forntidens röster, utom den, som förmår besvärja fram deras lefvande ande, den ande som är gemensam både för dem, oss, och de kommande slägten. Ingen kan blifva vis genom minnet, utom den som är stark genom kärleken och hoppet — och den som i sitt slägtes och sitt folks namn icke kan förnimma minnenas röst, har icke älskat nog. Se solen släcks och aftonvinden lullar För jordens barn sin vaggsång utur skyn, Och aftonrodnan körer opp och rullar Med rosenröda bjul kring himlens bryn. I blåa dalar, öfver blåa kullar Hon flyger fram, en skön Valhallasyn. Då kommer plötsligt, öfver Vestervågor e, FR AFE Pr IT I os ff Km bt rn RR KN tr mt MAA be Et bet Ft -— tr Ö —P dd Det NH MM I Na KK KH A ot ot En bild framsusande, i guld och dågor. K En hagring kalla vi det himlens under a i Valhall klingar hennes namn mer skönt) on sväfvar sakta öfver Baldurs lunder, st En gyllne krona på en grund af grönt, : er 8 FÅ! lat han stannar sinnlianda ilt ind an 2