Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 2

ven Darlotta Patti och NorMan-Neruda, som hitfört och fängslade denna publik från t verldens alla kanter. — — — — — — — Att säga om Oarlotta Patti något som ej hundra gånger förut varit sagdt, vore omöjligt. Hvem känner icke den fabelaktiga höjden och renheten i hennes stämma, den otroliga lättheten i hennes tonansats, den nästan förbländande snabbheten i hennes koli loratur, virtuositeten i hennes drillar, hennes li staccatos? Allt detta har man i Europa applåderat oräkneliga gånger — men på nytt öfverraskar och fängslar det dock alltid publiken. Att fröken Patti behandlar sin stämma mer som ett underbart instrument än som ett själsorgan torde det oaktadt ingen kunna förneka. I detta hänseende står hon efter sin syster Adelina, som eger samma skola, men mera ljufhet i organet och mera själ. Men trots detta blir dock Carlotta ett fenomen, som man måste ha hört och som man alltid skall beundra. Hon sjöng en af Theodor Ritter för henne komponerad vals (La Gioja), hvilken kompositören sjelf ackompagnerade, vidare Benedicts Carneval de Venise och en duett ur Kärleksdrycken med baritonisten Verger från italienska operan i Paris. Publikens hänförelse var ofantlig — att Carlotta flerfaldiga gånger framropades förstås af sig sjelf. Såsom artist har dock fru Norman-Neruda intresserat oss vida mer. Vi voro högstnyfikna att få hörd henne, men hon öfverträffade sannerligen mycket våra förväntningar. Såsom violinvirtuos är hon ensam i sitt slag, ingen af hennes kolleger har upphunnit henne. Hon är mer än virtuos, hon är fulländad artist, en spirituell sjelfständigt skapandeindividualitet, hvilken besegrar alla teknikens svårigheter, dem hon tager till medel, aldrig till mål. Hon var ett underbarn och gjorde uppseende såsom sådant; men hur sällan hålla dessa underbarn hvad de lofva! Fru NormanNeruda har gjort det, hon har hållit mer än hon lofvade. Beethovens sonat — tyvärr blott ett fragment — spelade hon i Beethovens anda, Vieuxtemps variationer spelade hon å la Vieuxtemps och den Häserska Friskyttsfantasien blef under hennes stråke ett oemotständligt fävgslande stycke. Men hvilken! stråkföring, hvilken grace, hvilken verve utvecklade bon ej! Publikens bifallsstorm sade henne tillräckligt, hvilket intryck hon gjort; det var en seger så mycket mer ärofull, som den vanns i en sådan omgifning. mn Tlusam land dana dZnrnna TUNN fönln fr