Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 2

Nå, ändtligen! utbrast hon, då hon igenkände det egendomliga sätt hvarpå Dahlalltid brukade ringa på dörrklockan. Hon sprang upp och öppnade för honom. an såg sig omkring i rummet som om han sökte något. ; Hvar är Eva? sade han. År hon utgången ? Ja, hon är hos Sofie. Nå, så mycket bättre. Han kastade sig i soffan. Han såg trött och ledsen ut. Du har varit länge bortan, började Gustafva. Hon satt som på nälar, som det heter, och kunde ej begripa hvarför mannen dröjde så länge med sina nyheter. Jan, svarade han, och kan du gissa hvar ? Nej. (Du min himmel, så karlarne kunna plåga en när de skola berätta något!) sade Gustafva — parenthesen naturligtvis i tankarne. Jag har varit hos — men blif nu ej förskräckt, utan tag saken lugnt, ty den är-ej så farlig, som det låter — hos Evas mor. Men 1 trots af den välbetänkta varninger, spang Gustafva häftigt upp från stolen och utropade: Evas mor! Hvad skall den olycksfågeln nu göra här? Ack, min Gud! u förestår åter en olyckal Nej, icke förestår någon olycka, och hvad som händt kan väl knappast kallas så — det är snarare ett straff för hennes handlingssätt — eller om man vill vara mildare, en gundviklig följd deraf, sade Dahl tankfullt. sDet går dock underligt till i verlden. Du kan tänka, Gustafvam, fortfor han, satt nu är den rika grefvinnan fattig; sjuk; Ufver ER,