Aftonbladet – 22 juli 1868, sida 2

Och nu var det höst. Icke kunde man hos trädgårdsmästarens se att stormande häfde sig hafvets bröst, men nog märktes höstens ankomst ändå, ty de fallande löfven hvirflade på trädgårdens gångar, den gulnade ärthalmen läg i tofvor ötver qvarteren och turska bönorna hängde frostbitna kring sina stöd. Men ännu lyste ett och avnat högrödt vinteräpp!e mellan trädens grevar, änpu stodo några härdiga astrar och höstlötkojor qvari blomsterqvarteren och resedan och penseerna trotsade alltjemnt regn och köld. Lilla Eva kunde ännu, om hon ville, sammanbinda en och annan bukett, som, om den också ej egde vårens friskhet och vällukt, dock prunkade i ganska lysande färger. Ofta då hon sålunda samlade återstoden af sommarens blomsterskatt 1 den stora kristallvasen, som alltid stod på byrån i det s. k. förmaket, tyckte hon att hennes egen sommar också var förbi, att hennes bjertes lustgård blott egde kyliga höstblommor qvar, utan doft och sjtil, blommor, som snart ocks skulle skördas af frostens skarpa andedrägt, vch sum aldrig mera af vårsolens biick skulle aterväckas till lif Och hon var ännu icke sjutton år! (Forts.)