Aftonbladet – 21 juli 1868, sida 3

Här och der i backarna. (Bref till Aftonbladet.) IV. Roland den 6 Juli. En afton, då solen gömmer sig bakom bergåsen och svala vindar fläkta genom dalen, lemna vi vår fristad vid foten af Gausta och marschera upp till Vaa, för att morgonen derpå tidigt komma till Rjukan. Vägen genom Vestfjordalen är en af de herrligaste man kan skåda, ty nya omvexlande skönheter möta vid hvarje steg, Ån är det en skummande bergbäck, som kastar sig utför branten, än är det en klyfta så mörk och vild, eller ett dalföre så leende och grönt. Vägen går fram vid sidan af Månelfven, som rasar och knotar öfver den branta stigen. Under sitt lopp från Mjösvattnet till Tinsjön (en sträcka af tre mil) måste elfven två tusen fot lägre, och då är det icke underligt att den skummar och fradgar när den tränges samman mellan klipporna. Då man från ofvan ser elfven liknar den en slinga af hvita rosor, som sammanhåller landskapets gröna klädning. : Gästfria menniskor herbergera oss när natten kommer. Supen är visserligen torftig (hafrebröd och getmjölk) och bädden af halm, men ofvanför sängen står: Her er min seng og saavested, Gud lad mig saave i din fred, och med tanken på dessa ord somna vi roligt tills tuppen gal första gången och förkunnar oss att mörgonstunden är inne. Vi skynda till forsen och stanna der just då de första solstrålarne tränga in i klyftan, der skummet från vattenfallet stiger högt upp likt en rök. Här vid Rjukan gör Månelfven ett jättesprång och störtar sig från en höjd af 780 fot ned i.en trång klyfta, der vattnet kokar och fräser som i en kittel. Rjukan imponerar icke genom sin vattenmassa, och skulle helt och bället förblekna vid en jemförelse med Trollhättan, om icke omgifningens vilda storhet höjde effekten. Om man kommer hit en solklar morgonstund som nu, så skall man icke känna sig skuffed i sin förväntan. Dånet från forsen skakar de kringliggande klipporna, hvilkas drypande väggar skifta i brunt, violett och grönt. Fallet gnisträr i solen, och det rykande skummet bildar en regnbåge, som från klyftans djup sträcker sig högt ofvan forsen i den klarblå luften. På det branta berget, vid sidan af den sjudande elfven, går den ryktbara Maristien fram öfver svindlande afgrunder. Man betänker sig två gånger innan man klättrar dit upp, ty ett felsteg der kostar lifvet. Men frestelsen är för stor och vi våga försöket. Håll er tätt intill fjellväggen och se icke ned så vandrar ni trygg på den smala stigen. Ni stannar och vill vända om, ty på det farligaste stället är det knappast plats för foten. Mod bara! Grip med händerna fast i bergskrefvan och tag säkert fäste med foten. Om ni stiger vilse så störtar ni ned, för branten och krossas mot klipporna. Andtligen äro vi i säkerhet på andra sidan och kunna sätta oss för att andas ut efter den ängslan som oemotständligt grep oss då vi passerade bråddjupet och hörde forsens dån dernere. Få torde de ock vara som utan ett ögonblick af ångest gå Maristien fram. Nu börjar den verkliga bergvandringen och timma efter timma stiga vi uppåt för att komma på högfjellen. En obetydlig gångstig är vår vägledning, men snart försvinner den bland mossa och stenar, och vi blicka omkring på det ödsliga fjellet, för att spana ut hvarthän vi skola ställa vår kosa. Örverallt se vi blott myrslätter, steniga marker. bevuxna med krumma enbuskar, och snöfyllda dalgångar, der en och annan dvergbjörk höjer sin knotiga stam. Mjösvattnet (icke att förvexla med sjön Mjösen, som ligger i östra Norge) är målet för vår nr a Detta fjellvatten ligger i vester från Rjukan, men då vi låta kompassen utvisa riktningen så se vi att der ligger en brant bergspets i vägen. Den måste vi således gå omkring, men väl komna på andra sidan så reser sig åter ett hinderi vägen och så fortfara vi att gå till söder och norr, öster och vester, tills vi märka hur rådlös man står då man beger sig upp på fjellet utan att känna till vägen. I Vaa rådde man oss att taga en vägvisare, menvi afböjde öfvermodigt detta förslag och får nu plikta derför. Ställningen är kritisk; ty matsäcken är klen och svårt är att veta när vi skola träffa någon mensklig varelse. Men när nöden är som störst är hjelpen närmast; och sedan vi -på måfå vandrat en stund hörg vi klanpeg at