Aftonbladet – 20 juli 1868, sida 3

kretsar, nemhga tonder, lotterier och Tottert lån. De vigtigaste af de till inrikesministerens budget framställda amendementer vor följande: 1) Ett förslag af Garnier Pages ocl Bethmont att anslå 50,000 francs att fördelas mellan Frankrikes kommuner till ett permanent register öfver reklamationerna mo valinskrifningarne. Pelletan tog sig hära anledning att klandra, att ehuru folkmängder i Paris på de sista 5 åren ökats med 600,00 ersoner, hade antalet af representanter föl ufvudstaden förblifvit detsamma, och at man godtyckligt förändrat stadens valkretsar Picard anförde såsom exempel, att han blifvit vald i Faubourg du Temple och nu blifvit förflyttad till Madeleine, hvarpå Rouhe! upplyste honom om, att detta skett, på de att han skulle förmås till ånger (Skratt). 2) Ett förslag af Tillencourt mot lotteriernas till tagande i städerna samt 3) Ett förslag a Pelletan att nedsätta de hemliga fonderna från 2 till 1!2 millioner. Pelletan yttrade sig med mycken skärpa mot hemliga fonder i allmänhet och citerade dervid de ord, med hvilka den för flere år sedan aflidne ministern Ducros brännmärkte dem. Ducros uttalade väl dem år 1848, då han ännu var röd republikan och icke kejserlig minister. Men hans ord karakterisera nu ställningen ännu bättre än 1848, då de voro riktade mot Iuvconarkien; likasom då tjena de hemiiga : nu till att betala ministeriela fördefna ätven nä til avi 5 författare, söm Htdäre. 58 de depäterade, il) de tjenst som mati vill belöga eller Viman; SJenöt män, åt hvilka mat fiömet för godt alt förunna någon ersättning, de qvinhor, som ps ett sorgligt sätt gjort sig ryktbard, samt tjenstfärdige författare och en otälig mängd andra agenter. Hr Ducros bade ytterligare kunnat tiliägga, att en del af de hemliga fonderna stannar i deras fickor, som hbaiuppdrag att utdela dem, och att mången skandalös förmögenhet bar dem att tacka för sitt upphof. Pelletan påminde om parkis de Maubreuils affär; denne erhöll temligen 2500 francs årlig pension ur de hemliga foriderna. Af aktning för kammaren och för att icke lära kuskdöttrarne (Maubreuil gifte sig, såsom bekarit är, med den beryktade kuskdottern Schumacher), på hvad sätt de kunna bli niarkisinnor; ville tal. icke ingå i närmare detaljer, utah åthöjde sig att fråga, för hvilka tjenster markisen figurerade på de hemliga fondernas lista. — Segris uppträdde till försvar för de hemliga fonderna. Han är kejsarens regering fullkomligt tillgifven, och om han icke alltid delar hennes åsigter, så vill han dock af all sin förmåga understöda henne och derför icke beröfva henne de medel hon behöfver till sit säkerhet. Segris hör till de liberala bland majoriteten; amendementet blef naturligtvis också förkastadt. Vid föredragningen affinansministerns badget beklagade Jules Simon det tilltagande antalet af lotterilån och regeringens likgiltiga uppförande i afseende på börsspelet, de tilltagande vadhållningarne vid kapplöpningar 0. 8 Vv. Finansministern Magneinstämde helt och hållet med den föregående talaren om det ondas tillvard, men kunde icke annat än respektera affärsfriheten. Börsen är en marknad, och man mäste lemna alla marknader deras fribet; ju mera regeringen blandade sig 1 saken, desto värre: skulle det onda bli. ; ; Företrädesvis anmärkningsvärd var den fortsatta behandlingen af krigsministörens budget. Oppositionen hade framställt ett amendement, enligt hvilket de år 1859 upprättade sex stora militärkommandona skulle afskaffas. Hr Magnin fdagalade, att genom dehna ätgärd en besparing af 950,000 francs skulle uppstå, och att de stora kommandona äro alldeles onyttiga. — Krigsministern marskalk Niel sökte bevisa motsatsen. Ett af de nödvändigaste vilkoren för en arm6,, sade. han, är den lätthet, hvarmed hor kan öfvergå från fredstill. krigsfot. Till en hastig organisation erfordras, att divisionerna sammandragas i armåkårer. Det är väl sannt, att jernbanorna tillåta oss att hastigt förena regementena i divisioner; men man måste ställa dem under en chefs befäl samt bilda generälstaber, hvilket är svårt och medför den olägenheten att på förband antyda regeringens planer, I gag räcka fem dagar till för oss för att få en armtkår märschärdig; befälhafvare finnas, generalstaber äro bildade, offiecrarne . beridna; om så behöfves, kan armekåren hastigt rycka i fält. Den permanenta organisationen af armekårer är derföre fullkormigt rättfärdigad. , Det vore icke klokt att upphäfva de sex stora militärkommandona., De öfriga nationerna ha sina armekårer marschfärdiga; Frankrike måste intaga en dylik ställning. (Mycket bra! Åtskilliga andra demonstrationer.) — Härpå genmälde Magnin: Jag vill icke belysa saken från militärisk, utan blott från finansiel ståndpunkt. Jag frågar herr krigsministern, om det icke i hans budgets andra afdelning finnes en kredit, som, fördelad på sex, gifver hvar och en vf deltagarne 135,000 francs pr år. -Dertill kommer marskalkslönen och senatorsaflöningen. Det gör mer än 200,000 francs. Frankrike måste slutligen erfara, att det betalar löner på mer än 200,000 francs till embetsmän, som verkligen ingenting ha utt göra. (Oväsen.) — Jules Favre: Krigsministerns ord låta icke synnerligen lugnande för mig. Larm.) Jag begriper icke, att när man OMP: hörligt talar om fred, begär krigsministern en milion för att kunna bilda sex armekårer, som kunna vycka i fält på fem dagar. Ställningen vill icke ångre synas mig så farlig, att vi behöfva att kunna DÅ fem dagar försätta sex armekårer på krigsfot. nnan de sex armekårerna funnos, åtnjöt Frankike alldeles lika stor säkerhet som i dag. De stora militärkommandona inrättades blott för att förläna regeringen en för de skattskyldige ganska costsam glans. Om de icke funnes och Frankrike lefve hotadt, skulle krigsministern med sin taang och sin patriotism nog finna utvägar att göra vår ställning säker. — Oppositionens amendement blef naturligtvis förkastadt. ENGLAND. John Bright, som för närvarande befinner ig på besök i Irland, firas der mycket af let liberala partiet. I Limerick hade man len 16 dennes på aftonen tillställt en fest ör honom, i hvilken mer än 200 personer leltogo och hvarvid en adress framlemnades ill honom. Sitt svar på denna inledde Bright med den förklaringen, att han var wvarken katolik eller protestant iden irländka bemärkelsen och derför kunde tala partiskt; han öfvergick derefter till de hårda lag af. ödet, som på de sista tjugu åren Irabbat Irland. Såsom de sista länkarne dessas kedja nämnde han Habeas-corpusktens upphäfvande, den starka armen och jolisstyrkan samt allt annat dermed sammanvängande ondt. Befolkningens missbelåtenhet af en nära till hands liggande anledning tt från dessa ämnen öfvergå till sträfvanlena för en upplösning af unionen mellan öngland och Irland, hvilka sträfvanden tal. principen tillerkände samma berättigande om andra folks nationalitetssträfvanden. Men han trodde dock, att tiden ännu icke var nne för dessa funderingar, utan uppmanade tt i stället fatta den af England framräckta anden til! en fastare och innerligare före