Aftonbladet – 20 juli 1868, sida 2

ter tunga tårar, skulle han återkomma. Det rörde sig en så underlig känsla i lilla Evas hjerta; nu var det hon som undrade hvarifrån den svedan kom som kändes så stickande derinne. Hon sade ingenting, och återtog sitt arbete, men hennes kind var blek och läpparne darrade litet. Hon började redan frukta att hon ändå icke handlat så rätt. Och allt som dagarne skredo, ökades denna fruktan. Och ingen, ingen gjorde henne nåfen fråga, ingen tycktes mera tänka på vad som skett. Herre Gud, hvad somliga menniskor ha lätt att glömma! Men Eva glömde ingenting; tvärtom, ju längre hon kom från den minnesvärda dagen, ju klarare framstod för henne allt hvad som då tilldragit sig. Och ju mer hon besinnade sitt eget uppförande ju ovärdigare förekom det henne. Hvad rätt hade hon att döma någon och döma ohördan? Visst hade hon förut ansett att ingen tillfredsställande förklaring kunde gifvas öfver hvad som ådragit pastorn hennes missnöje; visst hade hon beslutit att aldrig förlåta honom och att en gång visa att hon genomskådat bans afsigter; men oaktadt hon nu gjort detta var hon ändå icke lugn — tvärtom, hon led mera än hon någonsin kunna drömma om, utan att bestämdt kunna säga hvari smärtan bestod. Men den blekte dock hennes kind och mattade glansen i hennes öga. Hon är sjuk, sade Dahl. Nej, men hon ängrar sig, sade hans hustru. Kors hvad Eva är blek idag), sade Sofie en dag då hon, som hon ofta gjörde, satt hos Dahl med sitt arbete, för att försöka kopiera någon lefvarde blomtna, t hade nt upphunnit En förväntas didnt