Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 3

jgör sig minsta bekymmer för mat den dagen.n Tack, söta, goda, rara mammal, Ev tryckte en hjertlig kyss på madam Dabls ännu fylliga kind och var inom få ögonblick på väg till sin vän. Fostermodern satt qvar på soffan, så försänkt i tankar att hon spratt upp som aj förskräckelse då hennes man inträdde. Dahl, sade hon, cEva har i dåg frågat mig efter sin rätta modern. Det låg ännu ett djup af smärta i den ton hvarmed hon utsade dessa ord. Och hvad svarade du? Hvad skulle jag svara? Jag vet ju ingenting, eller så godt som ingenting. Ej heller hade jag styrka att tala derom; det tog mig så att jag knappt kunde stå på benen. Jag lofvade i alla fall att framdeles säga henne det lilla jag vet. Men jag — jag vet mera nu, sade trädgårdsmästaren.. Han talade långsamt och det såg ut som om det kostat honom en häftig strid att tvinga orden öfver läpparne. Jag har varit hos pastorn och-han har sagi mig många — förunderliga saker. Jag vet nu hvem som är vär lilla Evas tar, och hennes mor torde vi snart nog få se här. Hvad säger du? Hon matte väl ej vilja taga flickan ifrån 0ss? : Så har hon åtminstone talat till, men säkert är det dock icke — ännux, tillade han och tryckte sönder en tår som ej ville stanna i hjertåt tan trängde sig fram i ögat. Det är hårdts, fortfor han, satt nödgas slita bort ur själ och sinne en blomma -om så slagit rot der. Då vår Herre tog min egen lilla flicka, tyckte jag ändå alltid att jag hade enne qvar, och jag visste dertill ati hon var i godt förvar, och att inte ondt kunde nå je hennity men tdettb — tetta blir värt rot UN