Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 3

Ack, du vet inte hvilken glädje du gör mig, du vet inte huru det kännes i mitt gamla hjerta att se dig hålla så af mig!... Och nu kan jag vara lugn; nu kan jag kanske en dag berätta dig hvad jag vet om den der medaljongen — det är 1cke mycket och icke glädjande heller, men som det är skall du få veta det — längre fram. Lita du på detta löfte, som jag litar på ditt, och låt oss ej mera tala om detta tillsvidare; du tror ej huru det pinar mig. Inte heller gläder det mig, mamma — tvärtom, men jag kan ej låta bli att tänka derpå. Nej, nej — slå bort dessa tankar — åtminstone nu då du har så många andra heligare, högre ting att tänka på. Det är sannt; jag skall göra som mamma säger,, svarade Eva allvarsamt och återtog sitt arbete, som nu icke upptog lång tid. Och sedan får jag ju gå och köpa psalmboken ät Sofie? tillade hon. Ja, vi skola gå båda, ty jag har också något att uträtta, svarade fostermodren. Och sedan har jag ändå något mera att bedja om; men det är en så stor sak, att jag knappt vet huru jag skall våga mig fram dermed, sade Eva Teende. Åh! — vill du kanske ha ett blått skärp, sådant som fröken Ulfsax hade i fjol, då hon läste på gången ? Nej, lilla mamma, det är allt något annat. Se, det är nu så smått för Sofie och hennes noster, det veta vi ju alla, och jag ville så gerna att stackars Sofie skulle få vara riktigt lugn och lycklig om söndag — kunde vi inte bjuda dem hit till middag båda två den dogen?s . Gud, välsigne dig, barn, kunde du trd att jag skulle sägp nej till sådant? Gå strax. td guklijerteg DO: sid henne btt Don bj