Aftonbladet – 15 juli 1868, sida 2

gårdsbyggnad, der Dahl hade alla sina trädgärdsredskap förvarade. Men den som hörde allt och bäfvade dervid, det var fru Fernlund. Stackars den gamla! — Visst hade hon åtskilligt på sitt samvete, visst hade hon varit bra trätgirig, sqvallrande och nyfiken; visst hade hon så slarfvigt skött sina affärer att hon ej det minsta hade reda derpå, visst hade hon beredt sin man i lifstiden och sin måg sedermera, många bittra stunder; men något afsigtligt ondt eller bedrägligt hade hon egentligen aldrig företagit. Hon förstod ej annat än att hon fullkomligen uppfyllde sina pligter då hon grälade på dem hon ansåg försumma siva; hon förstod ej att det var ett bedrägeri att undanhålla hennes rika fordringsegare de spillror hon i tid räddat undan förstörelsen — i alla fall trodde hon det icke vara pagot straffvärdt bedrägeri, utan blott ett, hvars brottslighet hufvudsakligen berodde på huruvida det lyckades eller misslyckades. Oaktadt dessa något förvillade rättsbegrepp och oaktadt hon ansåg sig ej hafva gjort något ondt, darrade hon dock nu i alla leder, då hon hörde spejarne i gården, och tryckte det sofvande barnet hårdt intill sig, medan hon vaggade det i sitt sköte för att bindra det från att vakna och skrika. Visserligen hade hon förskansat sig bakom den nyss inlagda, men ännu icke upptrafvade björkveden, men huru lätt kunde -hon dock ej upptäckas, om man föll på det orådet att bryta upp dörren? Hennes: hjerta slog hörbart, blodet Vultade vid hennes tins ningar, då hon hörde rösterna närma sig; ett ögonblick stannade man helt nära boden, men af någon okänd orsak aflägsnade man sig utan att någon syntes tänka på att den var ett godt gömställe. lutligen blefallt tyst beh frå Fernlund knä ibop gina händer