Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 3

såg hon så mänga dörrar och ingångar, att hon blef alldeles yr i hufvudet, En tandlös, gammal käring, som såg ut alldeles som en hexa,, försäkrade Eva, kom ut och såg på henne, men grinade så illan, att Eva ej kom sig för att fråga henne om något. Egentligen visste hon ej heller hvad hon skulle säga eller hvem hon skulle fråga efter. Som hon stod der obeslutsam, kommo några trasiga pojkar omkring henne och ville se hvad hon bar i sitt förkläde. Sedan de sett de stora mogna plommonen, ville de naturligtvis också tillegna sig dem. Men Eva hade icke lust att släppa sin skatt, utan försvarade den tappert. Hon måste emellertid vika för öfvermakten och taga till flyktex. Emellertid tog hon miste om ingången och kom ut på en annan gata, som icke var stenlagd, utan uppfylld med djupa gropar och vattenpölar. Hon hade stupwt deri, smutsat ned sin nya vackra bonmnll.klädning, rifvit sönder sitt hvita förkläde — ack, hvad hon var olycklig! Under andra omständigheter hade nog lilla icke sluppit undan så lätt för alla dessa ser, men nu, efter den utståndna förskräckelsen, glädjen öfver att hafva återfunnit den såsom förlorad ansedda, och framför allt nu när hon sjelf var så ångerfull och förtviflad — hvem kunde då ha hjerta till att banna henne? Gråt icke mer; min lilla flicka, tröstade henne madam Dahl; bara du lofvar att aldrig göra om detta, så är hvarken pappa eller jag ond på dig.n . nJa, det är just det värsta, enyftade Eva; ack hur kunde jag göra er så mycket emot? Jag har: varit mycket, mycket olydig! ch hon grät ändå bittrare. Men hur kom hon hit? sade Dahl till fru Fernlund. Joy se, jag såg hemme gå bort ock efter