Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 3

tändernas generalsekreterare. I den medicinska sektionens möte samm: : dag antogs med acklamation-ett af prof. Ke; framstäldt förslag om upprättandet af en ge mensam nordisk medicinsk tidskrift. TIS ERIKS Man börjar på åtskilliga håll finna en vis: likhet i den närvarande situationen i Europa och den som närmast föregick det italienska kriget 1859, dock med den skilnad, att det nu är Preussen som intager samma ställning och , förer samma språk till Frankrike, som då Österrike. Danska Dagbladet gör i detta afseende några rätt pikanta sammanställningar, af hvilka vi tillåta oss här återgifva det väsentligaste. Innan det italienska kriget kom till utbrott, säger den nämnda tidningen, läste man dag ut och dag in i alla de tys österriki: organerna: Frankrike lider af tvinsot, kejsardömet har utsugit dess märg och kraft, den gamla revolutionä ära andan häller att vakna, och Louis Napoleon ser med förfäran det ögonblick komma, då makten slinter honom ur händerna. Han star vid en fruktansvärd vändpunkt, och hvarthän han än kastar sin blick, ser han en afgrund framför sig. Skall han fortsätta det gamla systemet? Det är om revolution skulle bli den oundgängliga följden häraf. Skall han gifva det franska folket frihet? Det är omöjligt; det franska folket skulle begagna tillfället till att störta honom. Skall han då föra krig? Ja, det kan han göra, och det skall han derför också göra, om han icke ser någon annan utväg; men han vet mycket väl hvad han vedervågar, och derföre besinnar han sig på att begagna detta förtviflade spel. Europa skallicke underkasta sig ett blodigt krig för att rädda en vacklande diktatur och ett ruttet regeringssystem, och ve honom, om han stör dess fred! Genast skall en allmän koalition bilda sig, hvilken gör Frankrike oskadtigt för beständigt och afsätter den Napoleonska dynastien! Nära ett årtionde har förflutit sedan den tiden, och samma röster ljuda från Tyskland blott med den skilnaden, att de icke komma från Wien och de sydtyska hufvudstäderna, utan från Berlin och dess annexer. Nu förutsäga de nordtyska tidningarne alldeles som de österrikiska för tio år sedan, att det franska kejsardömets dagar snart äro räknade. — Afven i det afseendet förefinnes en likhet, att ju mera Frankrike utvecklar sin kraft, desto itrig kra de berlinska tidningarna, att kejsardömet ligger i själtägef aBägaren år nästan full, sk ifver National Zeitung för den 8 dennes i en ledande artikel on Thiers tal, coch den skall rinna öfver, om blott ett par droppar komma tillv. Det franska folkets skatteförmåga, fortfar nämnda tidning, skall snart vara uttömd, och det största missnöje måste uppstå häröfver. Den-fullkomliga vanmakten skall dock kanske tämja stoltheten och lära natioaen, att hon alldeles icke är kallad till herraväldet öfver Europa. Man har redån ofta uttalat den förmodan, att rustningarnes tid, som trycker alla nationer så Hårdt, skall bli öt änden derigenom, att de stater, som drifva det längst, uttömma sina kratter. Frankrike tyckes isynnerhet ha beslutit att gitva detta exempel National Zeitung utalar sin djupaste beundran öfver den grundhet, hvarnied Thiers genom sin kritik öfver ankri inre förhållanden undanröjt tidvingens sista tvifvel, att kejsarriket är moget. Men den vise Thiers förvandlas plötsligt till en löjlig menniska, som kan höra gräset ro, derföre att han tror sig ha upptäckt en ederalistisk rörelse i Tyskland. National Zeitung och de öfriga berlinska tidningarna klaga dock oupphörli som vid alla tilifätlen förklara, att de icke vilja vara preussare. Och hvad säger National-Zeitung sjelf vid detta tillfälle? Att de sydtyska staterna, om Frankrikenu skulle anfalla Preussen, sannolikt skulie sluta g till Nordtyskland. Preussen för spiran i Tyskland och har försäkrat sig om Tysklands armeer genom militära konventioner; men ändock är deti National-Zeitungs tanke blott en sannolikhet för, att de sydtyska staterna skola förena sig med Preussen. Och det skäl, som anföres för denua sannolikhet, är iikaledes märkligt. Det är icke ibetraktande af den gemensamma nativnaliteten, som National-Zeitung ännu tror sig kunna hysa förboppnivg om detta bistånd, utan endast derför att Preussen injagar skräck hos SydTyskland. Thiers inser ganska välv, säger tidningen, att det nordtyska förbundet för ögonblicket icke blott är starkare än Frankrike, derföre att det är bättre rustadt, utan också visar sig starkare för sydtyskarne. Derföre skola dessa taga parti för Preussen, då de svaga och vacklande i sin ställning alltid sluta sig till den förment starkaste. Skulle sydtyskarne se förhallandet af styrka i en annan dager, så skulle de säledes enligt National-Zeitungs eget erkännande taga parti för Frankrike, och ett kraftigare medgifvande, att Preussen icke följer en nationel politik, utan blott stöder sig på makten, kan knappt tänkas. Det är likväl icke nog med, att de nordtyska bladen pocka på Preussens ermakt öfver Frankrike. Huru tilltredsställande denna öftvertygelse än må vara för deras sjelfkänsla, och huru mycket den än, såsom man skulle tro, måste bidraga till, att de emotse framtiden med fullkomligt lugn, kasta de dock oupphörligt blicken rundtomkring sig efter bistånd under det förväntade kriget. Äfven i denna punkt påminna de på ett öfverraskande sätt om hvad de österrikiska tidningarne yttrade för tio. år sedan. Den nordtyska pressen ser nemligen öfver öfver de usla sydtyskarne, Fn Rn