Aftonbladet – 14 juli 1868, sida 2

I dubbelt kärt blef honom derföre det ljufva barnet. Ack hvad hon också var vacker och älskvärd, denna lilla Eva. Jag minnes henne så väl — jag tycker mig ännu se hennes sväfvande, lätta gång och hennes småleende — o, hvilket småleende! Icke hade lilla Eva en så liten eller en så utomordentligt skönt formad mun, men hon hade de fylligaste röda läppar och de perlhvitaste tänder samt ett uttryck af bestämdhet och kraft öfver munnen, som på det mest förtjusande sätt upplöste sig i en intagande skalkaktighet då hon smålog. Och ögonen — ja, om dem har jag talat förut, det var sannt, dock kan det ej skada att upprepa att de voro de klaraste, oskyldigaste och klokaste barnaögon man ville se. Också kunde knappast någon, som såg henne, afbålla sig från att utropa: Så söt hon är! Det var minnsann icke underligt att gamle Dahl tillbad sin fosterdotter. Det gjorde föröfrigt alla. Fostermodren hyste den bjertligaste ömhet för henne, men glömde det oaktadt icke det gamla ordspråket: Böj vidjan medan hon är grönn. Och hon fann denna lilla vidjeplanta så lätt böjd, att det kostade henne ingen möda att göra den både fager och skön, som ordpråket tillägger. Lilla Eva var icke blott ett vackert, utan äfven ett lydigt och godt barn och för sin ålder ovanligt klok och beslutsam. Hon gick icke i skola. Pastorn och Dahl lade råd i den saken, och det beslöts att föräldrarne sjelfva skulle lära henne läsa rent jomte den oundgängliga katekesen, hvarjemte pastorn lofvade att egna några timmar i veckan åt hennes undervisning i historia och geografi, ty sådant ville trädgårdsmästaren nödvändigt att hon skulle lära, så att hon kunde tala och svara för sig och veta hvar hon var hemma, som annat folk, sade han: