Aftonbladet – 13 juli 1868, sida 2

1 AllHLIdUld. l I den etnografiska sektionens möte i onsdags eftermiddag aterupptog prvf. Daa och utvecklade närmare sin på det allmänna mö-; tet den 4:e i korthet antygda uppfattuing af invandringen till Norge, hvilken efter R. Keysers och P. A. Munchs åsigt skall ha skett norrifrån och gifvit Norge dess nuvarande befolkning, en åsigt mot hvilken prof. Daa,:; som bekant, redan förut uppträdt. Att en fråga sådan som denna kunde komma under förhandling på ett naturforskaremöte, hade, ! yttrade talaren, sin grund deruti, att dess besvarande efter vetenskapernas nuvarande utveckling måste sökas icke från mytiska traditioner, utan på naturvetenskaplig väg. Det ges två slags in vandringar; först jordens bebyggande i en oänd ligt aflägsen forntid och för det andra kulturen: utbredning. Hvad den senare angår, måste den ha haft en bestämd focus, liksom menniskans till: komst, hvilken måste ha egt rum på ett bestämdt ! ställe och sannolikt genom ett enda par. Kulturen ! wandrar på två sätt. Hon går i våra dagar från! Amerika till Europa i form af monitorer och Re-) mingtongevär och från Europa till Amerika som en stor emigrantström. Det är förhastadt att antaga, att blott ett af dessa utbredningssätt, nemligen det senare, i forntiden egt rum, och att säga att forntidens folk varit så oemottagliga för kulturpåverkning att hvarje större framsteg nödvändigt skulle leda till antagandet af en invandring af en ny folkstam, som förde med sig de nya kulturelementerna. Måste man emellertid, hvad Nore beträffar, antaga en sådan invandring, blir den första frågan, på hvilken väg den kan ha skett. Nu är det ett fast grundadt faktum, att kolonisasation och invandring helst hålla sig längs vattendragen, der jorden är lättast att bruka och samfärdseln lättast. Invandrare gå endast ogerna öfver ödemarker, fjellslätter eller urskogar, som liggi emellan de särskilta vattendragen. P.A. Munch hade mycket riktigt uttalat den åsigten, att den skandinaviska halfön vid den nuvarande befolkningens invandring var så obanad och till den grad bevuxen med ogenomträngliga urskogar, att en vandring öfver Ålandsöarne och förbi Mälaren till Throndhjem var något som ingen den tiden skulle vågat sig på, och Munch hade trott, att det var: en lättare och naturligare väg han anvisade in-: vandringen när han lät henne gå norr om Bottniska viken. Men häri misstog sig Munch af den orsak, att han ej kände de trakters geografiska och naturliga beskaffenhet, som han gjorde till Skadeplats för invandringen. De sträckor, som de invandrande måste ha färdats igenom innan de be-!: trädde det nuvarande Norges nordöstligaste gränstrakter, äro ännu lika obanade och föga inbjudande till en folkvandring, som sträckan mellan Mälaren och Throndhjem varit i de förhistoriska tiderna. Talaren, som sjelf nyligen genomrest dessa trakter, resumerade nu hvad han derom meddelat på det allmänna mötet samt gaf några ytterligare bidrag till belysning af deras naturbe-: skaffenhet, och öfvergick derpå till en redogörelse för sin uppfattniog af frågan om Norges första j bebyggande af dess nuvarande folk. Den hade, trodde han, skett från Tyskland. Söderifrån hade . invandrat ett folk som efterhand sammansmält ! med de innevånare som redan förut funnos der, och af denna blandning hade, under inverkan af landets naturliga beskaffenhet och andra yttre och : inre faktorer, utvecklat sig en bestämd nationali-! wet, i hvilken det nu skulle vara svårt att påvisa! spår af de ursprungligt olika beståndsdelarne. Det li var på ett liknande sätt den nuvarande så starka . och så egendomligt afslutade engelska nationaliteten blifvit danad. Talaren förfäktade i det hela den åsigten, att den bästa förklaringen på natio-! nalitetens tillkomst låge i det lands beskaffenhet, ( j j der en sådan utvecklade sig. Ville man ej ingå på en sådan, då måste man antaga, att vår Herre en gång i forntiden skapat en norrman, en svensk, en fransman o. 8. v., ja, till och med en skåning, en bergensare o.s. v., och att dessa vid något tillfälle blifvit förda att bosätta sig just i den trakt till hvilken deras egendomligheter bäst passade;!. men med detsamma vore man inne på det mirakulösa och förnekade all förmåga af organisk utveckling. Prof. Fr. Hammerich, den berömde danske teologen och skriftställaren, komplimenterade den föregående talaren för det utmärkta sätt, hvarpå han häfdat den etnografiska ståndpunkten. Han var fullkomligt ense med Daa om att invandringen omöjligt kan ha skett norrifrån, men vid några punkter ville han dock göra ett par frågor. D. hade sagt att en invandring öfver Ålandsöarne ej vore antaglig, emedan det om en sådan ej funnes någon tradition. D, tycktes eljest ej fätta traditionen synnerligt högt, men denna gång hade han åberopat sig på henne. Funnes det dock ej i den finska mytologien något spår till en tradition? Vidare anmärkte tal., att våra förfäders urgamla bekantskap med de öster om Östersjön ggande provinserna, med Gardarike, gåfve ett stöd åt tånken på en invandring på den vägen. Slutligen framhöll tal. en annan Ååsigt om nationalitetens tillkomst och utveckling. Nationaliteten vore, trodde han, någonting bestämdt, till sitt väsendes innersta grund oföränderligt; hon kunde modifieras, men aldrig helt och hållet utplånas. Så ha t. ex. de till Nordamerika utvandrade engelsmännen och isländarne båda bibehållit en stark prägel af sina moder-pationaliteter. Tal. reservefade sig äfven mot namnet tysk, som blifvit så missbrukadt, att det vore bättre att hålla sig till Rasks benämning gotisk. Prof. Worsaae frågade prof. Daa, vid hvilken tid han tänkte sig att det nya folket skulle kommit till norden. Det skulle vara vigtigt för att kunna anställa en jemförelse med de upplysningar som de i jorden funna sakerna gifva. Härpå svarade prof. Daa. att frågan om en invandring öfver Ålandsöarne måste besvaras på historisk, icke naturhistorisk väg, och att gifva detta svar gkulle vara ett storverk som tal, ej nu ville röfva på. Angående de af Hammerich förmoade spåren i den finska mytologien, så finnas der helt visst spår till traditioner om en invandring, t. ex. i Kalevala, men sådana traditioner finnas öfverallt, så att deraf kunde man ej med säkerhet sluta något. De historiska exempel prof. H. anfört från Amerika och Island, till stöd för den åsigten att en invandrad nationalitet behåller sin egendomlighet, att således äfven den skandinaviska nationaliteten måste haft en preexistens innan han kom till norden, och att denna nationalitet ej kunde ha utvecklat sig af blandning och brytning vore ej lyckliga. Till Island, en alldeles obebodd ö, utflyttadenågra norrmän från en särskilt del af landet; de påträffade ingen med hvilken de kunde blanda sig, och den nationalitet de förde med sig var så ängt begränsad, till den grad nästan bygdmessig, att man skulle väntat att hon ej undergått några stora förändringar och likväl hade hon nu utvecklat sig till en sådan olikhet med moder-nationaliteten, att en norrman och en isländare ej förstodo hvarandra. I Nordamerika voro de infödingar, som funnos der, så olika invanlrarne att en blandning eller inverkan ej blef möjlig. Hvad namnet tysk angår, så vore det ej talarens mening att våra förfäder vorp tyskar, af let gada skäl av nägra tyskar då ännu ej funnos. Intet folk existerår nemligen annat än i det land som det bebor, och således fanns det den tiden heller inga tyskar, men väl ett land Tyskland, genom hvilket våra förfäder kommit. Prof. Worsaaes fråga om tiden vore ej lätt att besvara; ty invandringen mäste ha försiggått i den förhistoriska tiden. Efter hvad tal. kunde sluta af läsningen af Pytheas från Marseille, måste säd ha varit odlad i norden under det 3:e århundrage f. kr. Då måste alltså invandringen redan ha skett, a me 00 2 AH AA AA Et Et ON Ar