Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

efter hon är ett par år äldre än jag, tänker hon beständigt att jag skalltycka bättre om de unga och vackra. Men det vet Gud att jag aldrig gjort. Jag har alltid hållit min Gustafva kär och ej haft något annat emot henne än detta orimliga misstroende, som har gjort mig mer än mycket ondt. Men nu på flera år har det alltid varit godt och bra och jag trodde det skulle så få bli också. Men jag hörde strax på rösten, när bon sade nej, hvad hon tänkte för det jag var så angelägen om att få hit den der stackars ungen, och det gjorde mig så bedröfvad att jag rätt kunde ha lust att gå ifrån alltsammans. Vej, Dahl, så går det inte an att taga den saken. Er hustru är bäftig, men hon är god och rättänkande i botten. Låtsa ej om detta lilla utbrott, helst som hon ingenting egentligen sagt. Var glad och vänlig som förr och hjelper icke det, så — ja, kom då till mig och jag skall tala vid henne: hon brukar sätta litet värde på mitt omdöme. Ack, ja, det gör hon visst, hon såväl som jag. Jag skall försöka lyda det goda rådet, men först skall jag gå ut och gå ett slag, får jag se om jag kan bli riktigt lugn. Han gick och gick — långt, utom Skance tull, bortät Hammarby, och var nästan framme der innan han tänkte på hvar han var. Men också tänkte han på så mycket annat — huru roligt det skulle varit att än en gång få höra barnsliga läppar jolira, höra små fötter trippa öfver golfvet, se det glada leendet, de strålande blickarne, som höra barndomeh till; på buru godt det skulle vara när ålderdomen kom oth ade sin isiga hand på hans bjerta, att känna det värmas vid åsynen af den unga, fulivuxa flickan, som lefde blutb för de gamia, för att gära dem gauge fFarted