Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

det allra minsta? Nej, nej. Redlig, trofast. kärleksfull hade han varit, och hon — hör kunde glömma allt detta för en blott småsak, för en ogrundad förmodan, kunde såra honom så djupt, vända hans bjertliga deltagande för nödens barn i en vanhedrande tanke— O det var förfärligt! Länge satt hon så och tänkte. Slutliger fattade hon den öppna boken, läste en kort stund deri, sammanknäppte händerna och tycktes försjunken i bön. På en gång sprang hon upp och sade: Ja, så skall jag göra. Jag har gudskelof ingenting sagt — allt kan ännu bli bra Han har blott anat min tanke — han skal förstå att jag vill afbedja den och han skal förlåta den!y Och dermed smög sig Gustafva Dahl till sin makes sida och sof snart en god och lugn sömn, liksom han. Andra dagens förmiddag var nästan förai. Dahl hade haft mycket att syssla med anordningen af en samling blommor, som skulle sändas till exeellensen Is landtegendom och han hade blott en gång varit inne i köket, då pigan sade honom att madamen gått ut och ej skulle komma hem före klockan ett. När han slutat sitt arbete, klädde han sig och gick bort till sin vän pastorn, för att säga honom att den förut uppgjorda planen numera tjenade till ingenting, emedan hans haostra tagit saken på ett sätt, som gjorde att den nu aldrig mera kunde åter upptagas. Min kära Dahl, sade pastorn, det var oförsigtigt att nämna derom jar då, när hon nyss varit så upprörd och kanske var det ännu.x vÅh, det var detsamma, Jag märkte strax huru det stod till. Hon har aldrig kovoat riktigt buta sitt häftiga lynne, och