Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

enda skatten — nej, du vet det inte, efter du kan begära att jag skall taga en främmande hit, en som skulle stjäla bort ditt hjerta, kanske mitt hjerta med, så att vi skulle glömma — O det är rysligt, rysligt... Gustafva — hvarför skall du taga allt så häftigt? Tror du då att je vill, att jag kan glömma vårt enda barn? Och tror du att ärleken till detta döda barn skulle kunna utträngas af kärleken till ett lefvande? Nej, mor, kärleken är en sådan ting att ju mer man ger bort deraf, ju mera har man qvarl Du säger så, du! Men en mors hjerta kan ingen förstå som inte bar det hjertat sjelf, och förr än jag ville se en annan här i min lilla Evas ställe, förr — ja, förr villjag dö! Huru syndigt du talar, Gustafva! Hvad har du nyss läst? Låter barnen komma till mig och förmener dem icke ... Dahl, jag säger dig, försök aldrig öfvertala nig till detta; ty jag gör det inte, inte om du låg på dina bara knän och bad mig derom. N Jaså — nåväl, låtom oss ej mera tala derom. Men ett vill jag säga dig: orätt gör du, som blott för din häftiga sorg, kastar bort ett tillfälle till en god gerning, en sådan gerning, som kunde bära frukt hundradefallt, som kunde ge ett öfvergifvet barn hem och vård, och ge oss båda frid och glädje på vår ålderdom. Men gör som du vill: mig har du i denna qväll, gjort en större sorg än du tänker.s Huru sån, frågade hon med en underlig skarp klang i rösten, ty en bitter misstanke hade uppstått i hennes stackars förvirrade butvud. Jo, derföre att du aldrig förr visat mig horu hårdt ditt hjerta kan varas, svarade han och gick ut. Rop såg kbonom sedan genom fönstret gå