Aftonbladet – 11 juli 1868, sida 2

ning i musik. Då han sedermera kom att välja en annan bana, behöll han dock sitt klaver och sin förkärlek för musiken, och hvarje söndagsafton brukade han spela, och med sin ännu vackra och fylliga röst sjunga några psalmer. Hans hustru lyssnade alltid erna dertill, men i afton grep henne musiken på ett underligt sätt, och innan Dahl hade slutat sin psalm gret hon öfverljudt, men icke bittert. Tårarne tycktes komma med frid; snyftningarne blefvo mindre häftiga och då Dahl steg upp från klaveret, sade hon med förunderligt lugn stämma: Tack, Dahl! Så här du aldrig spelat och sjungit förr! Eller har du aldrig hört derpå i sådant sinnelag, sade han vänligt. Du är riktigt mild i ögonen pu, mor... Tänk om jag skulle säga det nu? tillade han plötsligt, halfhögt som om han talat för sig sjelf. Hvad? frågade Gustafva förundrad. Ja, jag gör det, fortfor han; raka vägen är alltid bästa och utgången af alla våra företag står i Herrans hand. Mor, vet du hvad jag har tänkt på alltsedan jag läste det der... om den lilla flickan du vet aa, ja... hvad tänkte du då?s sade hon och såg ned. Jo, jag tänkte att när vår Herre tager bort från föräldrar deras enda, käraste skatt, och från barn deras enda stöd och skydd, så är det väl hans mening att de som sa förlorat allt skola söka upp hvarandra och blifva en ersättning för ...n Ah, jag ser hvad du menar — jag förstod det genast — men tro aldrig att jag går in derpå! Ingenting, ingenting, an ersätta hvad jag förlorat! Huru länge fick jag ej vänta på min glädje? Huru snart togs den icke från mig? Hvad har jag qvar annat än minnet? Du vet inte, du, hur rädd jag är om den