Aftonbladet – 10 juli 1868, sida 3

Den serbiska Skupsehtinan. (Efter bref till N. Freie Presse.) Belgrad den 1 Juli. En utomordentlig rörelse herrskar på den serbiska hufvudstadens gator. På alla platser uppdyka nya, staden icke tillhörande personer, på Terazian ertappar man midt på ljusa dagen grupper af. män, som spatsera och flanera. De sma, i turkisk renlighetsstil hällna kafcerna äro öfverfyllda af utomordentliga belgradare och de som ej få rum der inne på det i mörk färgton glänsande golfvet sitta der ute vid de grofva borden och blåsa ut ur den långa tschibukn sina politiska åsigter rörande Serbiens ställning. Lifligt — liksom allt hvad serbern gör — debatterar han foster andets faror, och den ej just så klassiska plastiken i hans rörelser är den bästa tolken som ej förstå hans mig den der stora h med några Jliktän af hans tankar för alla språk. Jag ser framför nögresta karlen, som sitter kande kamrater utanför kafcet Gyllene Engeln, jag betraktar svängningarne af hans vildt böljande rörel kraftiga arm och de serna af tofsed på hans långt bakut på hufvudet hvilande fez och jag vet på det bestämdaste att han ville egenhändigt slå någon ihjäl, men om det är Marich eller Paul Radovanovich eller kanske någon annan, det vet jag dock icke. Ett doft mummel går synbarligen genom hela kafc-sällskapet. En hvar af dem har ett bestämdt föremål för hat inregistreradt å förteckningen på sina patriotiska dater. vad talar man då om på denna lilla kafeskupschtina? Ilvad annat än om morgondagens stora skupschtina! 1 morgon är den stora dagen för Serbiens herrar, som då ha ankommit från landets alla delar för att få sitt ord med rörande de nyaste tilldragelserna, naturligtvis ej vidsträcktare än man låter dem fa tala med. Deraf i dag denna rörelse, dessa nya gestalter, dessa häftiga debatter. Femhundrade män mer än vanligt 1 Belgrad — det mäste till och med en lomhörd märka. Ögat kan ej annat än fägna sig åt denna tillväxt af vackra gestalter. Och vackra äro de i sanning dessa serbiska män, högväxte, starka och dock ädla i formen, en bild af urkraft, med ögon strålande af mod och lust till handling, gången markerad och stolt, alla mer eller mindre erinrande om dessa gamla hjeltegestalter, som till hvarje frukost nödvändigt behöfde ett par halshuggna turkynglingar, liksom vi vilja ha smör till vårt te. Dessa serbiska Percys tyckas ännu ej vara utdöda, men de turkiska ynglingarne är det numera ganska svårt att fa fatt i. För detta folk af stål äro Serbiens fyra smala väggar tydligen allt för trånga och de söka öra tag utåt med sina armar, så ofta et kan gå för sig. Diplomatien må sc sig före, att den ej en vacker dag kommer att, kastad öfverbord, sitta utanför dörren till det hus, som det nu skyddar. Hvarför kan jag ej också sjunga de serbiska qvinnornas lof? Fjorton dagar i Belgrad och icke ett enda vackert ansigte att se! Blott i förtid förvittrade, skrumpna drag, inga plastiska former, inga runda Nnier, ingen näpen fot, ingen vacker hand, ingen graciös rörelse. En lycka för dessa serbiska qvinnor är deras pittoreska drägt, deras runda fez, deras guldstickade lif — hur skulle de väl taga sig ut i intetsägande tysk-fransk drägt! Men låtom oss återvända till männen. Skupschtinan har verkligen betydligt tillökat galleriet af pittoreska manliga figugurer. Vi ha redan 1 dag en försmak af den brokiga bilden af Sku schtinan på Belgrads gator. Der tumla olika kostymbilder rundt omkring oss. Der är serbern i vid blå kaftan som går ned ända till gatan, bred mössa med stor skärm på hufvudet, lifvet omlindadt med en brokig yllegördel, han liknar nästan en orientalisk köpman. Der är en annan i blå a blå vida långbyxor med sin fez på hufvullet, der åter er annan i eldröda bygör, 1