Aftonbladet – 10 juli 1868, sida 2

LILLA EVA. Långt upp på söder vid en gata — icke en af de stora gatorna med de höga, präktiga husen i början af södermalm, som det heter — utan vid en aflägsen obemärkt gata, jag tror den hette Gröna gatan, eller något dylikt, låg och ligger kanske än ett litet envånings trähus. När jag säger litet, menar jag ej att det var någon låg koja, utan blott att det ej innehöll. många rum. Ty det var en ganska väl bibehållen byggnad, med höga, ljusa och trefliga rum och klara fönsterrutor, innanför hvilka syntes riktiga massor af blommor, som på den tiden — man hade då icke länge skrifvit talet 20 efter adertonhundra — voro mycket sällsynta, såsom nerium, rododendron, datura 0. s. v. Kamelian hade då ännu icke, såsom det skönas och lyxens representant, hunnit uttränga sina blygsammare doftande systrar, törprosorna, hvilka tvärtom denna tid voro högst på modet. Också syntes innanför de nyss beskrifna fönsterna, bland de sällsyntare blommorna, alla tänkbara varioteter af törnrosor sticka fram sina fylliga kalkar. Stundom syntes der också en efvände blomma, en rosenkind mot hvars fina, friska färg både rose bourbon, rose princesse och hvad de nt alla hette, bleknade eller syntes dunkla. Ingen byacint hade den djupblå färgen i. dessa barnaögon, ingen guldskimrande tulpan glansen af de rika lockarne, som omkransade den rena pannan. Hvem var tvn. då, detta sköpa barn med de leende läpparne och de förunderligt djupblå, skiftande, Nlixtrande öronen? j Ack; det ingen, Eller om någon visste