Aftonbladet – 9 juli 1868, sida 3

(Insändt.) Ett enkelt medel att hindra nattfrost at förstöra den växande rågen ifrål blomningstiden och under hela de tid kornen äro mycket mjuka och saftiga i axen och derföre mycke ömtåliga för frost. Enligt lyckad erfarenhet. Under den långa tid som jag var egari jaf Lisma egendom i Södertörn, med 70( tunnland odlad jord under eget cirkulationsI bruk, hände det 2 somrar med några ål emellan att stark nattfrost inträffade då rågI kornen voro mjuka i axen. — Sagde aftna Tkändes då svalare än vanligt, vinden val nordlig och det blef alldeles lugnt, en liter dimma syntes öfver den lägre marken; — I Jag hade ansenliga, vackra och mycket lofvande rågfält. — Jag tillsade då inspektorn att hafva minst 40 personer om natten tillreds vid herrgården, med tillräckligt hästtömmar, oxtömmar och klädstreckslinor i ordning. Jag vågade icke gå till sängs, utan hängde ut Celsii termometer i trädgården, och säg på den hvarje halftimme. Under tiden uppmuntrades folket med extra förplägning. Något före kl. 1 föll qvicksilfret i termometern under noll eller under fryspunkten. Genast tillsade jag inspektorn att med folket skynda ut till rågåkrarne, först till de lägst belägna och dem sön voro närmast ett grundt vattendrag, der det vanligen fryser först och starkast. Sjelf följde jag med och ordnade arbetet. Rågaxen började redan blifva våta och lurfviga af rimfrost. En karl, eller fullväxt pojke eller dugtigt qvinfolk ställdes på hvarje dikeskant eller åkerren, så långt folket räckte, med en töm eller lina med liten bugt i linan emellan dem, så att linans bugt kunde sänka sig der rågen var lägre. Sålunda placerade marscherade allt folket med skyndsamma steg längs dikeskanterna och släpade tömmarne och linorna öfver rågaxen, hvilka deraf skakades af linorna och slogo mot hvarandra, så alt rimfrosten föll af axen, deruti består hela konsten, och på det sättet frälste jag all min vackra råg, så att den dagarne efter frostnätterna var sfrisk och grön, och det var rart att finna några hvita eller förstörda ax. För grannarne deremot, som om aftonen icke gaf akt på kylan och tecknen till den annalkande frosten, utan lade sig att sofva, frös rågen bort på alla lågt belägna åkrar, isynnerhet vid kärr, bäckar och grunda vattendrag, så att rågåkrarne lyste helt hvita och måste slås af som hö till foder. På högtbelägna rågåkrar och torr jord gör frosten icke så hastigt skada, likaså vid djupa sjöar och djupa elfvar. Al linsläpning öfver rågaxen måste ske och vara gjord innan solen går upp. Då linsläpningen på Lisma var slutad voro en del af finorna och tömmarne af is nära så tjocka som en arm näst handleden. Bönler och torpare, som icke hafva termometer, böra om aftonen då det liknar sig till frost, gå ut på sina åkrar om natten, och om de finna våt rimfrost på rågaxen, genast skynda sig att släpa med tömmar öfver rågåkrarne. Om hrr prester Sverge och Finland ville ha den godheten och patriotismen att ifrån predikstolarne tydigt uppläsa och förklara denna erfarenhets oeskrifning för allmogen, så är säkert, att många många tusen tunnor råg på detta nkla sätt kunna frälsas, i händelse stark nattrost inträffar under ofvannämnda tid. Det vore intressant om några nuvarande ordbrukare ville försöka samma skyddsmelel för alla andra halmsädesslag, och sedan sifva resultatet allmänneligen tillkänna. För att på ofvannämnde sätt frälsa rågen, ler åkrarne i senare tider blifvit täckdikade, ;ch således inga dikeskanter eller renar finas, måste folket, som släpa lihor öfver rågxen, gå i raka linier genom växande sälen, hvarigenom några strån blifva brutna ler trampade, men den skadan är ju mycet obetydlig emot om hela rågfältet fryser sort. Stockholm den 26 Juni 1868. . O. I. Hagelstam. Öfverste och ledamot af k. landtbruksakademien m. m. vid 85 års ålder.