Aftonbladet – 9 juli 1868, sida 3

tt ) hemma och se efter att allt går rätt till mc el dan den andre är borta. il Ja, så är det. st! Napoleon ska vara svag han, infaller e bonde från Tin och ser stolt ut öfver si n kunskap i den högre politiken. el Ja, han är mycket svag. nj Han må vara plågad af gikten, fort n I sätter bonden. -) Jo jo men. il Vet du hur det är med Bismarck då? -I Bismarck! Känner ni honom också hä s juppe i Thelemarken? -1 Bonden småler med belåten min, men se p Idan han fått veta att Bismarck är klen bli a Ihan bekymrad. Det är svårt att följa han t ltankegång, men han påstår att otreden ick kan vara långt borta då både Napoleon oci Bismarck ä klena. Ambros afbryter nu funderingarne öfve utrikespolitiken och frågar hur det står til I med adeln i broderlandet. Somliga må bra och somliga må ickt bra. Ahnej, det var inte om helsan jag spörj de. Du må säga om adeln inte är ledser för det kongen gaf dom en knäpp häron året, då han sa att di inte skulle vara sjelf. Iskrifna på thinget. Ah du menar representationsreformen. I Jo jo men, det var ju ett faseligt väsen: Stockholm då. Kongen hade ju kallat in er hel armå, som stod färdig att skjuta på adeln med kulor och kartescher om de inte ville säga ja. Det stod hårdt åt, infaller Tin-bonden och tillägger: men rätten måtte ändå ha sin gång, ty vi ä alla menniskor, och det är ju till och med sjelfvaste kongen. Hvad behagas? Jemnlikhetsfunderingar också bland dessa royalistiska landtbor. Men nu kan det vara nog af politik och vi säga gubbarna farväl. Då vinkar Ambros att vi ska följa honom in i kammaren. Der äro möblerna fullt ut lika gamla som i storstugan och väggarne äro fullsatta med taflor. Der ser ni ryska kejsarparet och kung Oscar med sin gemål. Kung Öscars bild ser man i alla stugor, men kung Carl syns icke till. Oscar var en folkekär konge säger allmogen, och han kommer alltid attintaga hedersplatsen på väggen. Carl kan nog vara bra karl han också, men honom vet man i allmänhet mindre om. Ambros öppnar ett skåp och tar fram en röd karafin. Den innehåller bästa sorts bränvin, som icke bjudes annat än riktigt rara gäster. Nu går det inte an att neka längre, ty då skulle Ambros känna sig förolämpad, och derför skål för den gästfrie värden och det sköna Thelemarken! Nu börja vägarne att blifva tunga och svåra. Backe upp och backe ned måste vi gå genom qvartersdjupt damm, under det att solen bränner het som i södra Europa. Men strapatserna glömmas då man hinner sitt nattqvarter och der finner en klar insjö eller en brusande elf att svalka sig uti. Sedan smakar den tarfligaste kost långt bättre än den finaste supe. — Fladbröd börjar nu att blifva daglig spis, och får man det bakadt af korn så är det godt, men hafrebrödet är segt att bita på. Fladbröd bakas i långa banor, så tunnt som karduspapper, och rullas sedan ihop så att det ligger mångdubbelt. Har man tur och ett metspö, så kan man få foreller till aftonmåltiden, och går man sedan upp i närmaste backe så finnes der smultron till deserten, Vi logera hos Halvor i Tindalen och der få vi lyssna till musik, ty äldsta sonen är en skicklig speleman. Han tar fram fedlan bakom sänggardinen och sätter sig sedan på bänken. Instrumentet är gjordt här på orten och särdeles prydligt inlagdt med perlemo och metall. Halsen slutas i ett drakhufvud af messing, af samma form som de gamla nordmännens skeppsgallioner. Spelmannen stöder icke instrumentet mot kinden, utan lägger det på venstra armen mot. bröstet. De melodier han spelar äro entoniga och surrande som nyckelharpans toner, och takten stampar han med begge fötterna. Då vi nästa morgon vakna bjuder Halvor på bäsken,. Med bäsken förstår man här en kopp kaffe med ett stycke limpa till. Spirituosån gömmes till afskedssnapsen, och sedan den blifvit vederbörligen och högtidlisen expedierad styra vi kosan rakt upp i nord öfver Tinsjöns mörka böljor. Denna sjö är märklig för sina farliga stormar. Sjön ir blott fyra mil lång och en qvarts mil bred, nen när vindarne rusa ned från de kringligvande fjellarne, så gå böljorna här fruktansrärdt höga, och byarne hvirfla omkring, så att det på ena sidan sjön kan blåsa stark vordlig vind medan det på andra sidan är sydlig storm. På ömse sidor om vattnet resa sig branta grönklädda fjellar, och i norr ser nan snöbergens toppar. Öfverallt der en lien jordlapp utbreder sig på sluttningen har nan byggt upp några kojor och gräft upp tt potatisland. Korn och hafre till bröd nåste köpas från staden för de pengar som olket förtjenar på timmerhuggning och på ;reatursskötseln. , Vi landa vid Örnes och gå utefter den trida Månelfvens strand fram till Dale, vid oten af det sex tusen fot höga Gansta-fjellet. on herrligare hviloplats kan man icke tänka ig. Från vårt fönster se vi ut öfver den ackra dalens blomsterrika marker och upp ill fjelltopparne, der snön ligger bländande vit i solglansen. Elfven brusar tätt under ergåsen och bäckarna störta skummande ed ifrån branten. Här vilja vi stanna och emta krafter innan vi börja den mödosamra färden genom vildmarken. När uppbrottsimman slår vandra vi åter tillsammans, men illdess få vi svärma omkring efter behag. Richard. Tr FT TE RR 6