Aftonbladet – 9 juli 1868, sida 3

, dotter gick en afton upp på fjellet för a n möta sin älskare, men tankarne på käras n I vännen upptogo så hennes själ, att hon skymningen tog miste om vägen och plötsli störtade ned i det fasansfulla djupet. — Skiens läge är emellan elfven på ena side och Nordsjön (en herrlig insjö med leenc , Istränder) på den andra. En del af stade ligger amfiteatraliskt på en bergås och e jannan del mellan brusande vattenfall. Väl -mågan måtte här vara stor, ty öfverallt . Istadens närhet ligga vackra sommarvillor in I bäddade i löfskogen. Folklifvet är särdelc , brokigt, ty de många olika dalarnes inne I byggare komma hit för att göra sina uppö Iaf säd, salt och andra lifsförnödenheter. Ma har minst en dags sysselsättning med at lära sig skilja de olika nationaldrägterna. Se der komma två gutter från BSliterda På afstånd skulle man kunna tro att de är österrikiska husarer. De bära hvita tröjor så korta att de sluta tätt under armarne Den höga ståndkragen är sydd med svart; och röda orhamenter, och knapparne äro a silfver. Västen är lika kort som tröjan, mer benkläderna äro i stället så höga, att de g upp till armhålen. En af pojkarne bär hvit damasker eller strumpor med blåa sirater Deras skor äro af pressadt läder och mycke breda. Qvinnorna från Sliterdalen bära er drägt som är snarlik den lappska, med undantag af hufvudbonaden och fotbeklädnaden Ett svart huckle är siradt om hufvud och hals, så att blott nästippen synes, och deras skor äro prydda med fransar af läder. Der går en familj från Tindalen, en drucken bonde som ledes af sin dotter och tillkommande måg. Karlarne bära vanlig jacka och byxor, men flickan är klädd som Sliterdalsqvinnorna, med undantag af att hon bär — chignon. Det är således i Norge vi finna urbilden till denna vanställande hårklädsel. Alla qvinnor i Findalen bära chignon, som blott skiljer sig från den moderna deri, att det är deras eget hår som är uppsatt högt i nacken och inknutet i ett svart tygstycke. Vi lemna Skien och göra för: ta dagsresan in i Thelemarken. Redan på eftermiddagen äro vi i Hiterdalen, ty de små ångbåtarne på insjöarne föra oss raskt framåt. Sedan vi vandrat ett stycke komma vi till dalens gamla träkyrka, som är en af de äldsta i Norge. Detta tempel är europeiskt namnkunnigt för sin sriglnela byggnadsstil, och litet gagnar att beskrifva det, ty öfverallt har man sett den gamla kyrkan på taflor och planscher. Hellre må vi då närmare granska en af Hiterdals bondgårdar, och ett godt tillfälle erbjuder sig, ty på ångbåten hafva vi gjort bekantskap med en bonde, som bor här icke långt från vägen. Gården heter Wiprud och egarens namn är Ambros Törgrimsson. Flera bönder från Tin äro med i sällskapet då vi tåga in genom grinden. fe ce l I skuggan, vid sidan af gärdesgården, sitter mor sjelf och stickar på en grå strumpa. Bakom henne ligger en af Ambros söner, en tolfårig pojke, och tätt vid hennes sida sofver — en stor gris. Gumman nickar åt oss och kör undan grisen, som ligger på hennes klädning, hvarefter hon stiger upp. Låt oss nu se oss omkring på gården. Boningshuset är en oansenlig timmerbyggnad med små fönster; men midtemot reser sig ett hus så prydligt och grannt. Gafveln är sirad med träsniderier, utförda med mycken konst. Detta hus är staburen eller stolpeburen. På edra botten är visthuset och en trappa upp ir klädgarderoben. Utom staburen finnes rågra andra byggnader och lider, som ligga spridda ett stycke från stugan. Ambros helsar oss välkomna och vi stiga n i hans boning. Från förstugan kommer nan till det stora hvardagsrummet, der alla sästerna slå sig ned rundtomkring bordet. Men se då på de gamla möblerna, som alla ro från förra århundradet. På höga stolpar tå sängarne, som äro målade i bjerta färger ch försedda med tak likt en tronhimmel. Jen der till höger bär en inskrift: Solide Gloria, och årtalet 1789. Det gamla hörnkäpet är sedan 1784 och väggklockan har jort tjenst i trefjerdedels sekel. Det är som tode man i ett antiqvitetsmuseum. Nu må du ha en snaps,, säger Ambros ch räcker fram bränvinsflaskan, som redan ått laget rundt några gånger. Vi veta ej m Thelemarksbönderna äro begifna på stara drycker, men nog dricka de flitigt då dej ro på resor. Sedan vi lemnade Skien hafva i oupphörligt sett flaskan gå ur hand i hand. )ch gerna dela de med sig åt närmaste man, an må nu vara känd eller okänd. Den svåraste uppgift en främling har bland helemarksboerna är att kunna nöjaktigt vara på alla de frågor, som regna från hö-. er och venster. Hvar är du hemma från? spörjer en. l. Thelemarksbonden säger du till alla). k Jag är från Stockholm. ; Nå det var rart att du är från brödra, olket. Och hvart reser du? ; Nu måste vi noga redogöra för alla orter ; i ämna besöka, men knappt är det gjordt : ;irrän frågorna börja på nytt. Hvad är du för en karl? frågar Am-: ros. En sådan en som skrifver i tidningarne. Nå då har du väl månadslön? Jo jo men. Och hur mycket har du då? Sedan Ambros erhållit alla möjliga uppshingar om debet och kredit byter han om umtalsämne och börjar tala om kongen. De ndra bönderna lyssna med spänd uppmärkumhet på vårt samtal. Vet du också hur det står till med ungen ? Han mår bra han., Och brodern hans då, prinsen ? Han mår också bra. uSNha må väl afta anh onatcora tillsammans ARA RR RER OO