Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 3

ringaste. Om jag tagit dem tillbaka, är det derföre att jag ville låta dig läsa dem den Jag han kommer och begär min hand, och det gör han inom åtta dagar, emedan våra korta samtal, vårt utbyte af biljetter blifvit ett behof för honom, en vana. Icke tror jag han vet om han är kär i mig eller ej, och icke vet jag det heller; men deremot vet jag bestämdt, att jag blifvit honom nödvändig, att jag beklagat honom, honom som ingen annan beklagat, att jag förskaffat mig hans lörtroende för att jag måtte kunna höja hans sjunkna mod och beherrska honom en smula, tills Han kan beherrska sig sjelf. Se så, kära mammavp, tillade hon, jag kan nu ha plågat dig nog: och dessutom behöfde min herr kusin allt för väl ett litet straff för sitt förräderi och sina hotelser. Förlåt mig, lilla mamma, den förtret jag gjort dig och trösta dig med att läsa Montrogers bref. Följ med tiil schweizerhyddan; der ligga både de och mina egna. Du skall då få se, att jag hvarken varit lättsinnig eller kokett, och att jag icke mottagit en enda bekännelse om hans kärlek. Kom med, du också, Armand, så skall du få se, att din fiende icke tänkt på mig det ringaste, hvarföre du således, icke heller har någon passande förevändning att söka tvist med honom. Brefvexlingen var verkligen oklanderlig å ömse sidor. Den unga flickan hade uttryckt sig ganska afmätt och passande och varit alldeles för klok att-på något sätt blottställa sig. Montroger hade beskrifvit sin erkänsla i vördnadsfulla ordalag, dem han fåfängt försökt att göra ömma och uttrycksfulla. Det tycktes som om han: varit förlägen om hvad han bort skrifva, och af fruktan att säga för mycket hade han sagt alldeles för litet för att rättfärdiga de känslor Emma påstått honom hysa. (Forts.)