Aftonbladet – 7 juli 1868, sida 2

jag rusade ut och kom ansigte mot ansigte med Montroger, den jag fattade i armen med oemotständlig kraft och införde i Celies sjukrum, der hon låg utan medvetande och med dödens prägel i sitt bleka ansigte. Han ville tala, men jag lade min hand på hans mun; han ville kasta sig på knä vid hennes hufvudgärd, men jag ryckte honom derifrån och släpade honom ut i yttre rummet. Han var tre gånger så stark som jag; men hade han också varit tiodubbelt starkare, skulle jag i detta nu hafva böjt honom som ett rö. Jag slungade ned honom på en stol, sägande: ,Triumfera, min herre!... hon skall numera hvarken tillhöra er eller mig. Läkaren tror att hon ej öfverlefver natten... Är ni uu nöjd ? Han dolde ansigtet i sina händer och gret. Det är för sent, sade jag; edra tårar äro fega, er ånger motbjudande. Gå er vi hädanefter är det jag som är herre här och ni skall aldrig mera sätta er fot hit. Min är hon i lifvet, min i döden, ty jag:har hennes tro, och så länge jag andas, skall jag beskydda henne för er. Blir gerna galen eller döda er, hvilket ni behagar, såvida ni icke föredrar att låta mig döda er som ett annat vilddjur. Snart skall ej mera finnas någon ed som binder oss. Ni är en genombiten egoist; men nu är det min tur att bli utom mig och att visa er, att den som så har missbrukat allt medlidande, har ingenting att hoppas då hämndens timma slår. Jag vet icke om han denna gång druckit mer än vanligt, om det var en stund, då hans vilja ickb egde qvar en enda spänstig fjeder, eller om en. verklig känsla af hans brott genombäfvade hans själ — men ban gick ut utan att svara, Steg mp i sin vagn, som höll utanför porten; Och lvarstannade