Aftonbladet – 6 juli 1868, sida 2

underrättelse och icke göra falskt allarm i otid; det är min innerliga önskan. Madame de Malbois svarade ingenting, men hon var icke grannlaga, utan uppmuntrade, så mycket goda tonen det tillät, sin dotter att försöka fånga Montroger. Han lät sig väl behaga och öfvergick från det allvarsamma och högtidliga vimhumöret till det ömma, det halft ridderliga, halft faderliga; men om det än roade honom att utgöra brännpunkten för strålarna af de vackraste ögon på orten, hindrade detta honom icke att i stillhet observera hvarje Celies rörelse och ord, en sysselsättning, hvari han var särdeles öfvad. Då han emellertid icke fann någon anledning till oro från det hållet, roade han sig med att uppmuntra lilla Emmas hyllning, och då vi gingo genom salen för att gå in till tesupern, såg jag honom helt ridderligt trycka en kyss pa en af hennes långa svarta lockar, dem hon lät vagga fram och åter på hans axel. Nu var Montroger i sällaste stadiet; det var icke mera fråga om hvarken duell eller sjelfmord. Men då han väl var inkommen till tebordet, såg jag honom med ängslan betrakta sällskapet der. Han trodde måhända att) Celie, för hvilken han sedan gårdagen fått en viss respekt, skulle göra honom den fa-: sansfulla öfverraskningen att tillkännagifva sin förlofning med mig. Då han emellertid! fann att denna fruktan var ogrundad, och : då han såg att mitt sätt ej hos någon-kunde: ngo dylika tankar, andades han åter fritt, och då han om aftonen tog afsked, trycktel: han med hänförelse Celies hand i det han stammade: Ni är en engelly Hon svarade honom med ett kyligt små-: eende, som han antingen icke begrep eller SE ESR tål ROR