Aftonbladet – 6 juli 1868, sida 2

Om de döde, ingenting annat än godt, säger det gamla ordspråket, hvilket vi gerna skulle vilja tillämpa äfven på offentliga män, som, efter alla anledningar att döma, för uitid afträdt från det offentliga lifvet. Men iksom det icke sällan kan vara ett oförlåtigt brott mot sanningen, att säga endast sodt om personer, som bortgått ur lifvet, så kan det äfven vara det med afseende å män, som draga, sig tillbaka från det allmännas jjenst. Har en mans ställning och verksamhet varit sådan, att något måste sägas om honom då han afträder från skådebanan — han må nu falla för den store skördemannens ia eller för ett nådigt afsked — då måste sanningen taga ut sin rätt. Men den omdömets skärpa, som kunnat vara rättfärdivad i anfallen mot en för sin ställning olämplig person, så länge han ännu kunnat på densamma skada, den må gerna bortläggas Jå man bedömer en afslutad bana. Vi tro oss icke afvika från den grundsats, vi sålunda uppställa, då vi säga, att den i lördagens konselj afskedade fortifikationschefen, hr Johan af Kleen, under sin embetsutöfning blifvit kanske den mest impopulära man i landet. Den mening om denne embetsman, som småningom blifvit utbildad och rotfästad, grundlades först under utförandet af det honom anförtrodda uppdraget att bygga Sverges nationalmuseum. Man har under äldre tider icke varit ovan här i landet att se offentliga arbeten, innan de blifvit fullbordade, uppgå till mångdubbelt den kostnad, som de ursprungliga förslagen . upptagit; men i fråga om vårt nationalmuseum gällde det alltför stora summor, för att icke saken måste ådraga sig en större uppmärksamhet och ett skarpare ogillande än vanligt. Då rikets ständer likväl, för att icke lemna ett påbörjadt verk ofullbordadt, gång på ,gång beviljade nya medel dertill, klandrades allvarligen byggnadschefens otillförlitliga uppgifter och beräkningar; men hvarken hr af Kleen sjelf eller högste vederbörande läto sig häraf detringaste bekomma. Den förre fortfor med ledningen af byggnadsarbetet tills det var till detyttre tull bordadt, och vederbörande tycktes genom tilldelandet af offentliga utmärkelser och nya förtroendeuppdrag liksom inlägga protest emot representationens och allmänhetens ogillande omdömen. Sålunda blef hr af Kleen supphöjd i adeligt stånd samt utnämnd till chef för fortifikationen, eller ingeniörkåren, såsom det på den tiden hette. På det nya verksamhetsfält, som sålunda öppnades för honom, fick hr af Kleen tillfälle att gifva ökad styrka åt den mening, som uppstått om honom under utförandet at museibyggnaden, och måttet rågades efter hand då hr af Kleens framställningar förledde regeringen att af riksdagen begära anslag till byggande af ett fäste vid Carlskrona, hvilket — redan var uppfördt, och då dersammastädes uppfördes ett pansarbatteri, å hvilket embrassyrerna hade det lilla felet, att vara för små för de kanoner, med hvilka detsamma skulle beväras. Redan vid de sista ståndsriksdagarne blef, till följd häraf, hr af Kleens embetsförvaltning föremål för sådana anmärkningar och omdömen under förhandlingarne, att man allmänt nog väntade, att han skulle finna sig föranlåten lemna sin befattning eller att regeringen skulle finna sig böra aflägsna en embetsman, som svårt komTametterde henne; men hvarken det ena eler det andra inträffade, Om hr af Kleen varit behäftad med några svagheter, så har öfverdrifven ömtålighet icke varit att räkna till deras antal, och hos regeringen syntes den grundsats göra sig gällande, att man borde visa, att representationen icke hade att blanda sig i administrationen genom att afgifva några meningsyttringar rörande det sätt, på hvilket embetsmän uppfyllde sina åligganden. Kom så den första riksdagen etter reformen. Den dåvarande krigsministern, den välmenande och rättframme general Reutersköld, undgick genom en opasslighet förödmjukelsen att behöfva inför kamrarne tillstå, att han var otillräknelig för de af en under hans departement sorterande förvaltningschef vidtagna åtgärder; ty af de under general Reuterskölds frånvaro förda förhandlingarne framgick öppendagligen, att det missbruk inrotat sig, att fortifikationsgeneralen, likasom för öfrigt äfven generalfälttygmästaren, plägat, med förbigående af krigsministern, gå med sina framställningar direkte till konungen, hvarefter för föredraganden ingenting annat återstätt än att expediera de beslut, som högstdensamme fattat på grund af de underordnade embetsmännens framställningar. Riksda