Aftonbladet – 4 juli 1868, sida 3

Problemet om Tro og Viden. En historiskkritisk afhandling af H. Bröchner, professor i Philosophie. enn P G. Philipsens Forlag, 1868. 226 sidor 8:0.) Denna bok är rik på tankearbete — icke det slags tankeverksamhet, som i botten endast är ett af de sätt, på hvilka man bäst kan distrahera sig bort från dåsigheten, glömma sig sjelf i lek med abstrakta tankar, utan ett sådant tankearbete, som i sin djupaste grund, likasom allt andligt arbete, är en strid mellan det allmänna sanningserkännandet och våra egna intressen, mellan de stora gemensamma lagarne och de små individuella egenheterna, af hvilka vi ogerna vilja afstå den allra ringaste, men som först få sin rätta betydelse, först lända den enskilda rätt till glädje och styrka, då de äro frivilligt underordnade under och upptagna i det allmänna. Detta tarikearbete gör författaren det ingalunda lätt för läsaren att följa med och att tillegna sig dess resultater, snarare tvärtom, Uttrycket antager ofta en så koncentrerad form, att det blir en ansträngning att följa med; stundom har detta väl sin orsak i en verklig brist på formande förmåga hos författaren; men oftast kommer det sig deraf, att han, så snart han vill upprulla en ny tånkekedja för oss, börjar med att i stort visa oss de länkar, af hvilka den är sammansatt; när detta är gjordti den mest sammanträngda och till följd deraf ofta icke all-deles klara form, vänder han tillbaka till de särskilda länkarne, låter oss se noga hvar och en särskildt af dem, visar oss sammanhanget och sätter oss sålunda i stånd att till sluts rekapitulera den blick på det hela, med hvilken vi började, men nu -med kännedom om hvarje enskildhet. Redan på de första båda sidorna i boken angifver förf. sålunda alla de väsendtliga momenterna i den undersökning, som är arbetets syftemål, och detta så kort och öfverskådligt, att man, ifall man under läsningen af: det följande på ett eller annat ställe skulle löpa fara att tappa tråden, blott behöfver gå tillbaka till inledningån för att ögonblickligen få reda på den. Detsamma upprepas vid hvarje särskild afdelning; först visas skelettet i den tankeorganism, man har för sig, och derpå det som täcker och utfyller detta skelett. Från skönlitterär ståndpunkt kan åtskilligt invändas mot detta framställningssätt; det kan ingalunda nekas, att det verkar behagligast på läsaren, om han alldeles icke märker, att det fiöns något skelett, eller med andra ord, om han ledes steg för steg framåt genom undersökningen, utan att vå förhand veta, hvart det bär af, och på detta sätt först vid det sista steget öfverråskas af den utsigt, som nu öppnar sig för honom. Men när man