Aftonbladet – 3 juli 1868, sida 3

vade bort derifrån de rikedomar fliten sam lat. De gjorde detta väl först och främs för rofvets skull, men derjemte af ett förakt fullt hat till friden. Hos alla sådana histo riska folks karakterer — hos de gemensam ma starka riktningarne af folkens tänkesät och handlingar finnes en dunkel aning on deras verldshistoriska bestämmelse, som ho individerna Jater känna sig, såsom en my stisk drift, och genom hvilken sedermera viss: bragder, som annars skulle anstå blott vild: djur, antaga en ädlare och menskligare prägel, emedan en omtattande historisk betraktelse uppdagar att de verkat såsom medel Försynens -hand till. befordran af mensklighetens bästa. Vikingen kämpade med friden, för att sjelf derat öfvervinnas och förmenskligas, och för att åt den kraft, son skulle vårda och upprätthålla densamma, ingjuta den styrka, tom kunde göra den vuxer sin bestämmelse. Detta insågo de icke sjeltva men det var dock detta, hvilket de uträttade, och det är troligt, att en dunkelaning derom pulserade i deras innersta, emedar menskligheten och dess historia hafva sin betydelse af bestämmelsens lag, och det vor bedröfligt att föreställa sig, det: icke någor den ringaste aning ger åt menniskans medvetande en känsla af denna lag, icke en gang då hon utför stora gemensamma. och verldshistoriska handlingar. Då skulle nemligen Försynen förvandla sig till en yttre, i stället r en inre makt. Holmgången var dev gentliga Vikingabragden; och den hade iet: Vikivgaepos förtjent sin egen sång. Der hade Vikingalitvet kunvat träda fram 1 sin djupa, rfärliga fiendtlighet emot friden och samliet, och derjemte möjligen äfven antyd: in. verldshistoriska betydelse. Det är ock fter en sådan stridens dag, som den :segeriruckne, och af ärans gudadröm förtjust: kämpen bort, få helspingarne ifrån. Baldur. le förmörkande tankarne, som erinra honom. utt det är en högre makt som är otillgängli;. ör svärdets. udd och inför hvilken den indi viduella tapperheten betyder ingenting. År den hvite mig vred, må han taga sitt svärd, jag vill falla, om så är bestämdt; Men han sitter i skyn, skickar tankarne ned, sow förmörka mitt sinne alltjemt, ir ord, som gjort djupare intryck, om de. ikt Banquos vålnad, genombrutit segernjutingens jublande fröjd.