Aftonbladet – 3 juli 1868, sida 3

t barelse aflifvets eviga källa — medgifvande dock att detta hör nu icke egentligen till . ämnet för brefvet — så öfvergår han till Ingeborg, hvilken han anser utgöra mett at . Iskaldestyckets hufvudmomenter,. Skildringen af hennes karakter förekomI I mer egentligen uti Afskedet, skrifver han. I Det är svårt att i någon annan af de bilder, Jgenom hviska skaldekonsten försökt att framställa qvinnans karakter, återfinna den förening af innerlighet och renhet, af den varI maste hängifvenhet, af den starkaste kärlek Toch den djupaste känsla af pligt,af ödmjukI het under skyldighetens bud, och af makt löfver det emot ödet trotsiga mannahjertat. som här träder läsaren till möte. Man har i. allmänhet ansett denna afdelning af poemet för opassande i det hela, för modern att kunna förekomma i ett fornnordiskt epos Denna anmärkning sammanhänger med en annan, enligt hvilken Frithiof icke skulle vara något annat än en misslyckad imitation af Oehlenschlegers Helge. Den senare beskyllningen är ytligt saun. huitationen består uti valet af en fornnordisk saga för episk behandling och uti den yttre formen, bestående af flere smärre sänger eller afdelningar, skilda från hvarandra genom olika verstormer, samt ytterligare uti öfverflyttningen af några enskilda bilder och ordställningar. Men just beskyllningen emot Afskedeto att vara opassande modernt innehäller en vederläggning af den för plagiat eller imitation. Helge är en inom forntiden inskränkt skaldedikt. Den innehåller så alldeles litet, som är gemensamt med andra tider och förhållanden, att man, utan att. sasom Molbeck säger, deraf blifva fortrylled, in i forntiden, icke kan sympatisera dermed Fiithiof deremot är en mensklighetens saga, gemensam för alla tider och förhållanden. ehuru dess lokal är den nordiska fornotiden. Om Helge drager läsaren tillbaka in i forntiden, drager deremot Frithiof forntiden fram i den verldsåskådving, som omfattar menskligheten såsom ett helt, och det senare poemets djupaste invehåll står lika nära, om icke närmare oss, än forntiden, och möjligen efterverlden ändå närmare än oss. Ingeborgs ställning och förhållande. till skaldestyckets utveckling och slut, är en så fullständig expression af qvinnans betydelse och verkliga makt: inom mensklighetens historia, att jag icke känner något dermed jemförligt — med undantag måbända af Walter Scotts Rebecca och Jean Deans. Der var Ingeborg som kallade: hjelten tillbaka tili hemmet, till fäderneslandet, till sanibällets och mensklighetens tjenst, till undergifvenhet under det gudomligas makt. Det är äter detta, som qvinnan har gjort, gör och alltid skall göra, så snart hon känner sin bestämmelse och är den trogen. Då kan hon träda fram inför Baldur, inför lifvets och ungdomens gudamakt, med sin lek och säga: att han är en Asason, såväl som sjel Walballs gudar... Hon kan åt dem ej offra honom, ty han är sammanväxt med henne: väsende och deras egen himmel värdig. Men hon kan och vill offra sin lefnadslycka och pga emot sitt öde, som hjelten gär mot sitt. Denna roll har qvionan, den trogna nemligen, och icke den fallna, spelat såväl i verldsistorien som i-myten, såsom det blir tydligt r hvar och en, som öppnar ögonen för hvad begge innehålla om mensklighetens verkliga ure. Vi kunna derför, såsom jag tror, ställa fram var store skalds Ingeborg i dess skönhet och sanning, i dess höghet, herrlighet oci makt, såsom en omedelbart segrande vederläggning af alla de laghetens läror, genom hvilka vår tids både politiska och poetiska kannstöpare at qvinnans emancipation från sina skyldigheter och sin bestämmelse. sasom den rätta vägen till hennes lycka Denna skildring bör äfven gälla såsom en uppenbarelse af Tegners innersta, såsom ei ninnesvård af att detta var rent och ädelt, . shuru de riken, som både den nordiska och rellenistiska sinnligheten inkräktat inom hans oröst, sannolikt ej voro smä. Sedau Hwasser salunda tolkat Tegners ngeborg, återkommer han till sjelfva hufvudsaken, som han yttrar sig, newmligen til Frithiof sjelf. Han är Nordens viking, som omvänder ig — fortsätter Hwasser — och blir samjällets tjenare och fridens vårdare. Han är nannen i allmänhet, som i ungdomen nästan Iltid, om icke i den verkliga verlden, ätmintone i tankens, svärmar vidt omkring på af och land. Han är, om du vill, det svenka folket, som högre än allt annat älskat mragder och äfventyr, och föraktat friden åsom veklighetens mor, men som nu förimmer eller borde förnimma -enhögre kalelse att omvända sig till fridens dyrkan. attar man den senare betydelsen, är poebets andra afdelning, eller den. som börjar ned slutet af Vikingabalken, nästan blott rofetia och icke skildring af någon redan träffad verklighet. Nordens vikingalit är roligen den största och mäktigaste utveckng af individualiteten, sonv-historien har att ppvisa. Hvarken grekernas elier arabernas tora och inflytelserika invasioner på af naionalitet, sedvanor och patriarkaliska styelseformer sammanhållna folkslag, voro utnärkta af en så hög grad af det rent indiiduellas öfvermakt som den, hvilken utjorde vikivgalifvets grundkraft. Vikingen red ett skepp, sitt svärd och några fosterröder drog ut på hafvet i färd emot okända den och sade i sitt hjerta: Mitt är nu hvart byte jag når i mitt lopp Och fritt som omätliga rymder mitt hopp Uppå hafvet. Men Frithiof var ej någon verklig Viking. lan vördade sin faders minne, älskade sitt em, ville troget tjena sitt fädernesland, och egärde Ingeborg till maka. Det var först fter det han dömdes biltog och blef förklaad för varg i veum, som han mnödtvungen amt genomträngd af harm och sorg tillgrep at Anh datta var för hannm från Innal;