Aftonbladet – 3 juli 1868, sida 2

realiteten af sakerna, nu ändtligen till den afgörande punkten, att göra politik icke: vill säga annat än att konstruera makt-: förhållanden, att göra folkpolitik icke vill säga annat än att upphöja folkrätt till statsmakt, nu ändtligen till det erkännandet, att allt hvad man hittills talat om folkrättsgarantier är idel lögn och bedrägeri, så länge folket sjelft förser sina cesarer med militarismens medel samt betalar och underhåller det, hvarigenom hvarje så kallad garauti kan upphäfvas efter godtycke. Utan militarism ingen 2 December 1851, utan militarism intet 1866. Och så spetsar sig tidens fråga, hur man än må betrakta den, alltid åter till den enda trånga och begripliga formen: hur länge skola folken låta väpna sig mot hvarandra, till skada för sin egen frihet? Hur länge skola de gå in på att bekriga sig sjelfva, i det de bekriga hvarandra? Att arbeta på folkens förnuft vill naturligtvis säga att göra idealpolitik, att jaga efter oupphinneliga idealer. Visserligen. Fit förnuttigt tillstånd är ett idealiskt. Men att det skall vara en grund till fortfarande oförnuft, det är dock föga förnuftigt. I alla tider har man nemligen kallat ideal det goda, hvilket ännu skuhe förverkligas. Men om det dock förverkligade sig? — Då mottogo ministrar och fiistrar det med tacksamhet, och under historiens lopp har detta Gudi lof redan så ofta varit fallet, har allt godt som skett så uteslutande tillkommit på denna så kallade idealpolitiks väg, att vi vilja och böra hoppas att äfven afgörandet i folkens strid mot deras cesarer skall utfalla på samma sätt. Och dervid vilja vi således hålla oss.