Aftonbladet – 29 juni 1868, sida 2

gon fruktan... Jag var dock så rädd förut, men denna rädsla har flyktat som en dimbild för solens strålar. Jag är så öfverraskad, ratt jag icke vet huru jag skall kunna göra er reda för hvad som tilldragit sig med mig. Jag kan det knappt inför mig sjelf. Han har talat med mig, talat mycket... och hvad har han väl sagt mig? Jag vet det icke! Och dock var det inga hemlighetsfulla ord... det syntes mig alltsammans klart som solen, ovedersägligt, ögonskenligt. Att han älskade mig af hela sin själ, föreföll mig nu helt enkelt. Jag hörde det icke med bäfvan, jag var icke mera blyg, icke mera rädd att tro för snart på hvad jag hörde. Och i detta ögonblick rodnar jag icke då jag skrifver till er, darrar jag icke... Ack jo; jag darrar och rodnar mycket, men et är icke at försagdhet. Tvärtom är det tf en stolthet, som höjer och värmer mitt inre, liksom om jag nu först fattat mitt vä sendes grund. Mitt förflutna lif tyckes mig blott ha varit ett utkast till det närvarande. Jag har hittills brutit mig igenom tunga moln med vexlande och dock enahanda former; nu vandrar jag i fulla klara dagsljuset............ Jag drömmer icke mera. Mitt hjerta slår fort och starkt. Allt är leende och färgrikt omkring mig och jag begriper nu betydelsen af ett ord, som fordom har synts mig ega endast ett relativt värde: vara lycklig. Ja, att vara lycklig det är att lefva i två själar på en gång, att lefva ett dubbellif af sällhet, för sig sjelf och för en annan. Det är den verkliga definitionen på kärlek, är det icke? Det är lifvets fullhet, dess höjd. Att lefva ensam är detsamma som att vezetera, Hur har jag hittills kunnat lefva så? Jag förstår det icke, Ha itke tusen år före utit sedan. tjugofyra timmar? Jag har icke vera något minne af mitt fordna jag; det är