Aftonbladet – 27 juni 1868, sida 3

etraktat naturen, deri det hvarken finnes lågot absolut godt eller absolut ondt. Man var lärt mig att Gud är ett väsende som örnyar allt och förstör intet; min instinkt ir icke att hata och fördöma somliga menniskor för att upphöja och berömma andra. g älskar på ett obegränsadt sätt, det vill ga utan hänryckning och utan behof att rerrska. Jag skulle icke vilja tillvinna mig n själ; jag skulle frukta att ega den. Jag snar mig åt alla dem som hålla af mig; nin bleka och oförargliga lycka består deri utt icke vara upptagen af en enda person. Jag eger hvarken de stora naturernas fel ler dygder och jag är fullkomligt medveten mm min relativa vanmakt. Hvarföre söka utt förändra mig? Ni vill att jag skall efterträfva en lycka som är mig obekant. Hvarned har jag förtjenat denna, jag som kanke icke skulle kunna uppskatta dess värde? Sasom ren snö är jag något; hvad skulle jag vara såsom smält sådan? Kanske en grumad ström! Nej, i sanning, kära, värderade vän, jag är belåten med mig sådan jag är ch känner intet behof att älska. Tiden bar jort sin skyldighet utan att jag lagt märke lertill. Enslighetens örongott är så ljuft och å helsosamt, att mitt yttre stelnat i en lugn ch stilla form; men det är icke värdt att ,edraga sig derpå, emedan det blott är en nre försteniog det afspeglar, och är alltså ngenting att berömma sig af. Men det är cke värdt att tala derom. Det är nu en ång som det är och kan icke vidare änlras. : Andra brefvet. Ni önskar att jag ännu en gång må skrifva ill er i detta ämne; bör jag väl lyda er? Anda hittills har jag låtit min lefnad förvinna som en liten källa i lugn och maklig