Aftonbladet – 27 juni 1868, sida 2

tar Montroger. Jag beklagar honom, jag nästan håller af honom; jag skall skona hans karakter; jag skall vara tålig och vänta tills han blir rättvis. Ser ni, Celie! det haltva underverket har redan skett då ni icke mera har något att frukta för honom från min sida och det är ni, det är ett enda ord af er, som åstadkommit detta. Den som är älskad af er, blir icke längre blind och skygg som andra; er kärlek ger ljus och tro. År det väl savnt? utropade Celie, gladt fattande min hand. Kan ni ge ert hedersord på att ni aldrig skall taga tillbaka dessa edra ord ? Jag skulle önska, svarade jag, att Monroger vore här i detta ögonblick. Ni skulle la få se att jag med lika stor frimodighet skulle trycka hans hand, som jag med ömwet kysser er, under det jag afsvär hvarje näftighet och hyarje ondt utbrott. Jag hade knappt sagt ut ordet, förr än samle Anseaume inträdde och förkunnade att ;refve de Montroger begärde att bli emottaen. j Celie spratt till, men svarade utan tvekan utt han kunde komma in. Det här är en riktig teaterkupp, sade on till mig. Nu få vi se om ni håller ord! Det skall ni tå se att jag gör, trots det behagliga i öfverraskningen... Skall jag lemna r ensam med Honom?x Naturligtvis, ty han vet en gång för alla nina vanor, och om han begär audienten — tt nödvändigt ord för den som icke emottar isiter — så är det derför, att han har påonting af vigt att meddela mig. s Montroger infördes. Öaktadt sin stora: erldsvana, såg han ganska öfverraskad ut,! ä han fann mig hos Celie. Den gamle Aneaumpg, som aldrig talade i oträngda mål, ade icke underrättat honom tum min dervaro.