Aftonbladet – 26 juni 1868, sida 3

fordrande! uppgifterna blefvo af sångerskan aflagda, stördes till sitt intryck i icke ringa mån af den något enformiga teatraliska förkonstling, som 1 karakterernas dramatiska återgifvande gjorde sig gällande och särskildt framstod i Selikas parti, under hvars utförande konstnärinnan torde hafva varit äfven för tillfället mindre lyckligt disponerad. At ett och annat moment af partierna gaf emellertid fru Lunds sätt att tolka dem en ny belysning, och så snart hennes vackra artistiska gäfvor fingo verka ohämmade af den metodiska onatur, som på de flesta tyska sångscener beklagligtvis småningom rotfäst sig, skördade hon rättmätigt erkännande af publiken. I Mozarts mästerverk, som denna gång i allmänhet förekom mindre än som vederbör grundligt instuderadt, vann emellertid hr Willman i titelrollen den lifliga hyllning, hvaraf han alltid gör sig så väl förtjent, och i Elviras parti framstodo fröken Jacobsons stämma och föredrag mer än vanigt till sin fördel, hvilket äfveu med bifall uppmärksammades. I Trubaduren utfördes Azucenas parti af sken Amanda Holmberg med mycken framgång. Den unga artisten, som, efter att här hafva gjort sig känd såsom förtjenstfull konsertsångerska och sedermera i utlandet förkofrat sina musikaliska och dramatiska gåfvor, nu för första gången uppträdde på var scen, gjorde detta på ett sätt, som väckte intresse och innebar goda löften. Särskildt hålla vi henne räkning derför, att hon i karakterens framställning fullkomligt afstod från det barnsliga effektsökeri, som ofta visat sig i denna roll, då man bjudit till att af Azucena göra något riktigt grundligt förfärande, som skolat föreställa tragisk storhet och lidelsekratt, men i sjelfva verket blifvit bra litet skönt och bra mycket komiskt. AF lif och energi fanns tillräckligt i fröken Holmbergs framställning, och, tack vare den förträffliga alten samt säkerhet och finess i föredraget, gjorde partiet nu ett angenämare musikaliskt intryck än vi förr kunnat skörda deraf. Vi hoppas att fröken Holmberg under nästa speltermin måtte vinna flera tillfällen att i detta och tacksammare partier öra sina talanger gällande från vår scen, då den synnerligen väl behöfver en stämma sådan som hennes. Såsom Vasco i Afrikanskan tog hr Labatt för en längre tid farväl af Stockholms musikälskande allmänhet, som, talrikt representerad, begagnade detta tillfälle att med stormande bifall samt buketter och kransar betyga den aktade artisten sin ynnest och erkänsla. Den förlust, hvarom stunden erinrade, torde i sanning hafva varit vida lättare att förebygga, än den blifver att ersätta, och det lider intet tvifvel att den är en bland de mest betydande vår scen nu kunde lida. Den musikaliska och dramatiska uppfostran af en sångare, som någorlunda värdigt kan med hr Arnoldson dela mödan och äran af att representera hjeltepartierna i den stora operan, blifver, jemte förvärfvandet af en qvinlig artist för att tillika med fru Strandberg kunna hålla den finare operetten vid makt i repertoiren, det som tillsvidare är af största angelägenhet för vår frejdade lyriska scen. oo tös a Ar