Aftonbladet – 26 juni 1868, sida 2

också, att en mängd vigtiga behof måst lemi nas utan afseende, till följd af brist på me: del, och att ställningen företett sig sådan, att: man funnit sig nödsakad se sig om e ut I vägar att flytta sparsamhetsgrundsatsen ifrån . frasernas område in på den praktiska till-. lämpningens. Och hvad beträffar andra län-. der af samma rang, så har det blifvit temligen öfvertygande bevisadt, att åtmin-: stone ett och annat land tillhörande denna kategori är biligare representeradt i utlandet än de förenade rikena, hvaremot man å andra sidan helt och hållit blifvit skyldig bevisningen med afseende å nödvändigheten för en stat, med den maktställning som SvergeNorge, och med den af dess regering högt proklamerade föresatsen, att icke inblanda sig 1 lösningen af de tvistefrågor, som upprört eller hota att uppröra ändra delar af Duröpa, att underhålla diplomatiska agenter af sådan rang, att man derigenom nödgar dem att täfla i kostsamt lefnadssätt med de stora staternas representanter, En af de besynnerligaste sammanställningar af orsak och verkan förekommer 1 det af brefskrifvaren gifna råd till våra lagstiftare, att väl och till och med frikostigt aflöna våra representanter i utlandet. Ju bättre de ärd aflönade, desto mer har landet billig rätt att räkna på dem, påstår brefskrifvaren. Vi ha förut af ålder varit vana att höra såsom skäl för de höga aflöningarne åberopas nödvändigheten för de diplomatiska agenterna att föra ett med deras höga rang fverensstämmande Irfnadssätt, och såsom skäl äter för den höga rangen, den större lätthet dess innehafvare förmenas hafva att sätta sig i beröring med de maktegande på den plats, der han är anställd. Nu uppställes den åtminstone på detta område temligen nya teorien, att nitet skulle stå i direkt förhållande till aflöningens belopp. Finna sig våra representanter i utlandet icke rent ar förnärmade af denna förutsättning, måste vi tillstå, att de tillämpa det diplomatiska lugnet och kallblodigheten på ett område, der väl ingen skulle förtänka dem en gauska hög grad af ömtålighet, ja, der man till och med kunde anse sig berättigäd att af dem foråra en sådan. Men vår brefskrifvare ger ännu andra skäl för sitt välvilliga råd. Genom den frikostiga aflöningen skulle man sätta våra representanter i utlandet i tillfälle att fortsätta våra gamla diplomaters traditionella gästfrihet, åtminstone mot sina landsmän. Vi stöta här på en gammal fördom, med hvilken lyckligtvis nödvändigheten tvungit att i det närmaste bryta i praktiken, m n hvilken det kån vara skäl att en gång för alla affärda äfven i teorien. Det lider icke något tvifvel, att det i fordna tider var, och att det ännu i dag kunde vara för den resande särdeles angenämt att njuta gästfrihet hos sitt lands minister. Vi ha t. ex. hört mångfaldiga personer af en äldre generation omtala, såsom det angenämaste minnet at deras Parisersejour, den elter de middagar, l som de fått intaga hos den lika älskvärde m gästfrie Löwenhjelm. Men på samma gång som vi uttrycka vårt tvifvel om, attl. denna gren af den diplomatiska verksamheten någonsin varit för landets intressen af någon vigt eller förtjent af uppoffringar från folkets sida, anse vi det vara skäl f märksamheten på, att en sådan var möjlig att utöfva temligen allmänt mot resande landsmän på den tid då de resandes antal var ringa. Det kunde då vara ett lika stort behof och ett lika stort nöje för ministern att få sammanträffa med de fåtaliga landsmännen, som för dessa att finna en gästfri värd på en främmande ort. Men sedan de resandes antal vuxit till den grad, som numera är fallet, är det icke gerna möjligt för en minister på de stora hufvudplatserna att mottaga såsom gäster alla de landsmän, som besöka den plats der han är anställd, och ingen förståndig resande gör heller något ansp åk på hans värdskap. Och icke lärer man drista för allvar påstå, att det utgör något statens intresse, värdt uppoffringar från landets sida, att ministern på en främmande plats skall kunna fötera en och annan resande dignitär, en och annan person ur de förnäma kretsarne, med hvilken hanl räknar personlig bekantskap eller som till honom har enskilda rekommendationer. Ett stort och vigtigt landets intresse är det deremot, att de bland dess söner, som för studier eller affärer besöka utlandet, må kunna af landets representanter röna ett humant bemötande och ett välvilligt tillmötesgående då de behöfva i ett eller annat afseende taga deras råd och medverkan i anspråk. En hög aflöning utgör dock ingen garanti — derpa finnes exempel af icke gammalt datum — att icke landsmännen i klump betraktas, benämnas och behandlas såsom ett följe, med hvilket den höge funktionären till sin stora förtrytelse ser sig nödsakad att kommai beröring. De råd, de upplysningar, de rekommendationer som landsmännen behöfva af landets representanter i utlandet, pålägga dessa icke några kostnader, men med dem j kunna de verkligt gagna sitt land och sina landsmän. Den traditionella gästfriheten må deremot gerna blifva, hvad den till det mesta redan är, en tradition — från en förfluten tid, för hvilken nutiden alldeles icke behöfver eller -bör göra några uppoffringar. Brefskrifvaren talar slutligen åtskilligt om ! de diplomatiska agenternas betydelse för våra kommersiella intressen. Vi skulle kunna med ett och annat färskt exempel visa, att icke heiler ; på detta område de nu bestådda diplomat-. aflöningarne försäkra om något synnerligt nit, , men vi tro att litet hvar bör inse, att denna !; egenskap hos en embetsman icke köpes med il; ett eller annat tusen riksdalers högre aflöning, om den för öfrigt icke finnes. Vi be-l. fara således, att brefskrifvarens välvilliga, af Posttidningen pligtskyldigst reproducerade, råd till våra lagstiftare, icke skola komma l; att hos dem vinna synnerligt gehör. REERARSNEIVTIODNA NSD Rådmansval. Vid i dag hållet val ör upprättande af förslag till återbesättande ! we den efter utnämnde handelsborgmästaren ! L. A. Weser lediga rådmansbefattningen er! völlo notarierna i rädhusrätten J. A. Hultren och J. A. Fallstedt, den förre 174 och len senare 168 röster, sekreteraren i justieieombudsmansexpeditionen A. Ulrich 150, wtarien B. G. Ström 136 och registratorn 108 magistraten G. W. Blachet 113 röster,