Aftonbladet – 25 juni 1868, sida 2

Jag tror mig känna till en stor del af ert lif; Montroger har berättat mig åtskilligt, och om han säger sannt... Det gör han, det vill säga han tror sig göra det, men saken är den, att han ej begriper stort deraf. Han bar till exempel aldrig kunnat förstå och förstår icke ännu hvarför jag icke älskat honom. Nej, i sanning; det förvånar honom mycket., Ån ni då; förvånas också ni deröfver? Mindre än han, det tillstår jag. Var uppriktig: tycker ni att jag bort kunna bli kär i honom ? Uppriktigt sagdt: nej! bSer ni! och dock är jag säker på att; hafva gjort rätt i att sfvisa honom. Han var vacker, hederlig och god. Och har väl en ung flicka rättighet att anse sig för mer än den make, som en öm far utvalt åt henne, och att vänta på en idealisk typ, upprunnen i hennes hjerna, och hvilken hon kanhända aldrig träffar på sin väg? Skall verlden icke i så fall döma henne fjollig, fantastisk, fåfäng, pockande och hemfallen åt romantiska idter? År ni nu der igen, Celie! Tviflar ni då! Jå rättigheten att förfoga öfver er sjelf?n nHvad skall man tänka? Man har så ofta sagt mig att jag baft orätt. Jag var knapst femton år, då jag hörde oupphörligt sägas att qvinnan hvarken tillhör sig sjelf som flicka eller som maka, och att det är ett brott mot den evigt stadfästade ordningen att vilja undandraga sig andras herravälde. Det hör ju till, att en ung flicka; skall darra och rodna vid första kallelsen en man gör att underkasta henne sitt väldes! att hon skall finna sly smickrad och atthen skall öfverlemna sig åt honom såsom åt sin