Aftonbladet – 23 juni 1868, sida 2

STOCKHOLM den 23 Juni, Hellanrikshandeln niellan Sverge och Norge: Norska Morgenbladet för den 21 dennes nnehåller rörande detta ämne en artikel, som ynes förtjena uppmärksamhet och som vi lerföre här reproducera: Såsom man torde minnas, gjordes på den enast afslutäde svenska riksdagen försök utt ävägabringa en reform i de gällande förekrifterna om mellanrikshandeln mellan de örenade rikena. Det är-C. F. Wer, reoresentant i första kammaren för Göteborg, som har äran af att ha bragt denna fråga a vaiie 1 en form och i ett spar, som å vår ida måste kräfva uppmärksamhet och ernnande. Stora politiska frågor ha ofta sina värsta fiender 1 otåliga förkämpar, och let för tidigt väckta är i allmänhet säkrare på notstånd än sjelfva det orätta. Unionsparament och tullförening äro ord, som oftare ia varit uttalade både på denna och på anIra sidan om Kölen och förskaffat vederbörande utropare ett lätt köpt rykte för statsmannablick och förutseende. Vi tro oss icke veta, om: en sådan politisk omorganisation under en högre styrelse skall bli frukten af örhå!landenas utveckling i århundraden eller aldrig, men ingenting kan vara säkrare, än att dylika planer i närvarande tid mycket nära likna allmänt politiskt kannstöperi och verka uppretande och hämmande i stället för påskyndande. Hr Weern har vid motiverandet af sin motion i första kamniären med mycken styrka framhållit de betänkligheter, som ställa sig.i vägen för en tullförening, och isynnerhet påpekat, att en gemensam. tulltariff knappt är en så stort fördel, att någotdera af rikena derföre skulle afhända sig sin autonomiibeskattningssaker. Icke blott råda olika åsigter i Nofge och Sverge om nyttan af de särskilda tullsatserna, utan till och med de syftemål, man vid tariffens utarbetande har för ögonen, äro i båda länderna väsentligen olika. I Norge utgör tullen den hufvudsakliga statsinkomsten, och att bringa upp den till det största möjliga belopp är derför ledtråden under öfverläggningarne om de särskilda tullsatserna. I Sverge deremot har man hufvudsakligen sina ögon riktade på konsumenternas och producenternas behof. Man skulle säkerligen 1 Sverge tycka lika illa om, att vulltariffen blefve skrifven i Kristiania somi Norge att den blefve skrifven i Stockholm. Lyckades det slutligen att skrifva en tariff, som vann både storthingets och riksdagens bifall, kunde den likväl blott bli gällande för en viss begränsad tidrymd, och hvarje gång en revision skulle företagas, skulle efter de olika förhållandena i båda länderna nya svårigheter vara att öfvervinna, nya uppoffringar af det ena landet att begära på detandras bekostnad och ny bitterhet i sinnena. fcke ringare svårighet skulle det vålla att rinna en rättvis gfänd för tullinkomsternas fördelning. En sådan utgångspunkt har man hvarken i de nuvarande tullinkomsternas betopp eller i befolkningsförhållandenas, och då konsumtionen pr hufvud är mycket olika för de särskilda kassa-artiklarne, måste uppsörelsen derorii bli oöfter godtyckes Hvarje år skulle det ena landet ha något att betala till det andra landets tullkassa. Beloppet torde utfalla olika mot hvad man hade väntat och hoppats, hvaraf säkerligen missnöje skulle uppstå i det ena, om icke i begge länderna. Och då inga statistiska uppgifter skulle kunna samlas angående varuförseln öfver gränsei, kunde erfarenheten icke visa oss vägen, och. hvarje ny revision skulle väcka nya svårigheter, och hvarje tullsats skulle kunna bli ett nytt oenighetsfrö. i Vi kunna göra dessa fsigter helt och hållet till våra, Det är de båda förenade folkens närmande till hvarandra, bygdt på gemensam nytta och gemensamt behof, hvarvid eftergiften endast bringar ömsesidig fördel utan agg eller hat, söt måste vara målet för våra sträfvanden och hvartill hvar och en bör söka draga sitt lilla strå. . Ett stort steg i den rätta riktningen är det utan tvifvel, då den ärade motionären väcker förslag om ömsesidig tullfrihet för hvardras alster och tillverkningar, vare sig att de införas ländeller sjövägen, dock med undantag af de stora kassa-artiklarie: socker och sockertillverkningar, tobak och tobakstillverkningar samt sprit och bränvin, hvartill vi kunna lägga öl och malt. Under de förra förhållandena, då den tullfria vart rörseln landvägen hufvudsakligen åsyftade lättnad för gränsboerne och hade sin motvigt i det i förhållande till sjötrafiken dyrbarare transportsättet, var det i det hela taget ingen öfverraskande orimlighet att uppdraga en så skarp skilnad mellan sjöväj på ena sidan och landväg på den andra. Men häri ha väsentliga förändringar inträdt. Det är ett glädjande faktum, att omsättningen mellan de båda förenade folken på de senare åren betydligt tilltagit och säkerligen framdeles skall tilltaga; häri ha vi ett i sanning i ögonen fallande tecken på, att det stora fredsverket skrider lugiit och ohejdelig! framåt, trots alla små och oroliga lidelse som för dagen surra oss om öronen. Det är denna utveckling af den ömsesidiga omsättningen, som har kräft och framgent kommer att kräfva en stark utveckling af kommunikationerna mellan länderna, och som stänligt förmår allt större och större landskapsdelar på båda sidor om gränsen att tillgodogöra sig de förmåner, som mellanrikslagen erbjuder. Det är vidare denna utveckling. som år 1857 föranledde hr Ueland att föresla och genomdrifva en förändring i tullagstittningen till fördel för de vestra delarne af vårt land, hvilken har haft en större och längre gående verkan i afseende på mellanriksförhållandena, än den ärade motionären kanske sjelf hade aning om.: Hr Ueland föreslog, och storthinget biföll,