Aftonbladet – 22 juni 1868, sida 4

ingskonster., som slutade med att han förvand-. ade en pall till ett parasoll. Hur han bar sig åt lermed, sågo vi icke. Enligt affischen skulle hans ippträdande vara åtföljdt af japansk musik och anska riktigt hördes i början några förunderliga jud från några underliga instrumenter, men om je kände kallas toner eller ej, skola vi låta vara sagdt. Nu kom primadonnan eller rättare soladonnan ram: fröken Djo-—Shionja—Mats—Noske, en ung lam, hvars äkta japanesiska skönhet gjorde samna verkan på europeiska ögon som hennes namns rålklang gör i europeiska öron: hon var oemottåndlig. Hvad hennes drägt angår, så var hon slädd i ett slags nattrock och i ett par obeskrifliga nalfstramma underinexpressibler. on besteg eni höjd med kulissernas topp spänd telegraftråd och gaf på den utan balancerstång en föreställning, som tullständigt tillintetgjorde allt hvad vi sett af euroeisk lindansning. Flon sprang med sin parasoll ram och tilbaka på ståltråden med en hastighet och säkerhet, som en af våra damer neppeligen skulle kunna u:veckla om hon hade hela Langelinie under sina fötter, vände sig, svängde sig, kastade sig ned, satte sig med korslagda ben och reste sig med en sats — alltsammans så ogeneradt som en spindel, som löper utefter sin tråd. Det var en morgonpromenad hon tog sig. Nu slog påklädningstimmen, hon kastade bort solskärmen, man räckte upp till henne några kläder, hon tog dem, utvecklade dem och se: det var ett par japanesiska dame-benkläder. Dem drog hon på sig utan att aftaga nattrocken, band de långa nden på ryggen, kort sagdt: fullbordade sin toilett utan minsta hjelp af en kammarjungfru, ständigt stående på telegraftråden och ständigt utan en vacklande rörelse! Det är vidundret öfver alla japanesiska vidunder! Medan en europeisk dame, som står på jemna golfvet i sitt toilettrum kan förlora hela sin sinnesjemvigt om hennes tjenarinna ej kommer henne till hjelp vid första vink, har denna unga japanesiska icke en aning om hvad det vill säga att förlora den, till och med när hon culotterar sig på en ståltråd med ett halft tusen herrar för sina fötter — 12 eller 16 alnar under dem till och med! Och icke det minsta kokett är hon! Hr Godai aflöste henne. Hans professorat är parasollfacket. Allt hvad han kastar ofvanpå sin uppspända solskärm — guldäpplen, presenterbrickor, ringar, hönsägg o. s. v. — börjar ögonblickligen dansa rundt omkring ofvanpå, medan han står under och ser på. Också han är en oöfverträffad konstnär. Till slut kommo Ha—Ro—San och lilla Tommy igen. Professorn vände åter fötterna uppåt, upptornade på dem ett japanesiskt torn af nio europeiska byttor, ofvanpå hvilket han åter ställde ett bryggkar på kant, den lilla pojken ställde sig på bufvudet ofvanpå detta kar, slog en volt — en spark uppåt! tornet faller samman, Tommy är försvunnen, karet svänger sig rundt på konstnärens stortå, — en spark till! och karet står åter på kant och Tommy sitter inne i det liksom Nissen i byttan. Längre kan konsten icke drifvas!